Del 1
(Del 2)
En lång, ruffig Greyhound-buss står och tuffar på tomgång vid terminalen. Den där välbekanta doften av diesel och kvällsluft gör sig påmind.. Jag vet vad den innebär, jag är säker på att jag inte är ensam om känslan den ger. Även om jag vid det här laget är tillräckligt trött att sova stående efter en tidig avresa, en lång flygresa och dessutom en försenad buss så finns den där. Den genomsnittlige Calgary-hippien har aningen svårt att stå still, tar skydd bakom sina solglasögon och mössan lagad med silvertejp. Tråkigt nog för honom fick han inte följa med. Tyvärr såg vi inte mycket av Elk Valley på grund av mörkret, men jag fick en ny chans senare..
Låga moln i "älgdalen"
Fernie är en liten gruvstad i British Columbia, Fernie. Ca 5000 tappra invånare hankar sig fram i en inte allt för välbärgad stad. Serviceyrkena dominerar totalt, liksom de pick-ups som syns på gatorna. Mina bidrag till miljön på hemmaplan känns aningen meningslösa efter den här vistelsen. Bara lite. Average Joe kör en pick-up stor nog att ta en skoter på flaket. För de intresserade kan nämnas att även två skotrar går alldeles utmärkt på de något större modellerna och det såg jag dagligen. Men jag ska inte kasta sten i glashus, samma stora pick-ups (aningen risigare kanske) tog mig fram och tillbaka från berget i princip varje dag. Lokalbefolkningen, liksom säsongarna och till viss del helgturisterna är helt galet trevliga. Alltså nästan så att man misstänker att man blir kidnappad när man sticker ut tummen för att lifta och mindre än 5 minuter senare stannar en bil och tar med en till berget. Som taxi, fast trevligare. Och gratis. Och hemvägen fungerar precis likadant, ofta ända fram till Raging Elk Hostel, mitt hem i tre veckor.
Andra avenyn, den i Fernie alltså
Raging Elk, en bunker i trä med Kanadas sämsta spisar och långsammaste internetanslutning. Men vi var inte där för att surfa eller laga gourmet-middagar.. Nej, trots den några blygsamma framtoningen är Fernie på väg mot att bli en “ski resort”. Berget är omtalat, snön är torr och nederbörden mer än riklig med snömängder upp till och över tio meter vissa säsonger. Självklart inte just den här säsongen dock..men bergets utseende är i alla fall inte säsongsbetonat och tur är det. Åkningen sker i “bowls” som alla är åtkomliga med lift. För vår del, på grund av snöläget, fortsatte vi med stighudar vidare “outbounds”. Snöläget ja, det är praktiskt att mäta snödjupet på ett ställe där snön mer eller mindre blåser in i mätstationen.
Sagt och gjort, åkningen vi lyckades leta fram var riktigt bra och underhållande… Mer om det i del 2.
Jonas i fluff
[...] (Del 1) [...]