Dags för toppförsök! (del 4 av 4)

För dig som kanske hittat hit i jakt på diverse bra information om att bestiga Mont Blanc har jag sammanfattat det här för att du ska slippa läsa hela reseberättelsen. Dessutom är den här berättelsen ganska detaljerad och lite av en spoiler om du vill uppleva det här på egen hand.

Del 1 finns här.
Del 2 finns här.
Del 3 finns här.
Det här är del 4 av reseberättelsen.

Dags för toppförsök!

Halvvägs genom frukosten kom den guide som suttit bredvid oss vid middagen kvällen innan tillbaka. Han sa lite besviket att de inte varit på toppen på grund av väldigt hårda vindar (> 25 m/s), så hårda att de höll på att blåsa hans sällskap av berget. Vi passade på att fråga lite mer och under samtalet insåg vi att det bästa tillfället att göra toppförsöket är just nu, det vill säga under dagen. Strålande sol, avtagande vind och behaglig temperatur. Samtidigt hade huvudvärken börjat lägga sig och med en Ipren bakom pannbenet så bestämde vi oss för att köra. Någon gång efter kl. 09 begav vi oss, inknutna och påpälsade, uppför mot toppen.

Utsikt ner mot Dôme du Goûter som man passerar på väg mot toppen.
Utsikt ner mot Dôme du Goûter som man passerar på väg mot toppen.

Leden mot toppen går över en glaciär. Eftersom vi inte gick på natten så var leden väl upptrampad så de 3 dm nysnö som lagt till under måndagen var inget problem. Stegjärnen gör sitt, man står säkert i snön. Trots det ska man inte glömma bort att om det ligger snö betyder det att man inte ser eventuella snöbroar över sprickor lika väl. Men, med tanke på hur många som redan gått på leden kände jag mig inte orolig och vi var ändå inknutna. Vägen upp blev dock ganska tuff, tuffare än jag trodde. Jag kände mig ganska stark och gick i täten, men det blev en hel del pauser för att P och C ville hämta andan. Ungefär halvvägs, efter ca 2,5 h kommer vi till ett vindskydd. Därefter blir leden, som hittills passerat över Dom de Goûter betydligt mer exponerad. Vid vindskyddet började jag plötsligt må riktigt illa och var inte alls i bra form. Ganska snabbt insåg P att jag inte hade ätit tillräckligt och tvingade i mig ett par energibars. Vi tog en lite längre paus innan vi gick vidare men väl på väg kände jag direkt att jag mådde bättre. Ok, en läxa lärd: även om man inte känner hunger måste man äta. Jag tog en bar och la den lättåtkomlig i fickan och tuggade på den lite då och då. Det är oväntat svårt att tugga och ens dricka vatten samtidigt som man går, eftersom man blir så anfådd på grund av höjden. Jag försökte klämma i mig det jag kunde vid varje liten paus.

Leden upp mot toppen var väl uttrampad när vi var på väg upp.
Leden upp mot toppen var väl uttrampad när vi var på väg upp.
Det gäller att äta kontinuerligt, trots att man inte är hungrig. Jag slarvade och fick känna av konsekvenserna.
Det gäller att äta kontinuerligt, trots att man inte är hungrig. Jag slarvade och fick känna av konsekvenserna.

Resterande del såg alltså betydligt mer exponerad ut. Och ja, det var den också. Efter ett mycket brant parti klättrar man i princip över en djup spricka. Den visar sig blygt som ett litet svart hål, en knapp meter på längden, men man vet att där vill man inte hamna. Efter den sprickan så går man på bergskam större delen av tiden. För den höjdrädde är det inte så trevligt, för kammarna är riktigt smala (< 1 meter) på sina ställen och det är brant och mycket långt ner på båda sidorna, antagligen ca 1000 meter innan det tar stopp (om det tar stopp). Repet kändes bra att ha där, framförallt vid de tillfällen då vi mötte sällskap och var tvungna att passera varandra. Som grädde på moset så blir man plötsligt exponerad för vinden också. Det blåste på bra, men inte så illa som under natten som tur var.

Trots en väl upptrampad led känns kammarna man går på ganska smala.
Trots en väl upptrampad led känns kammarna man går på ganska smala.
Sidorna på kammarna är branta, den här i riktning ner mot Chamonix-dalen.
Sidorna på kammarna är branta, den här i riktning ner mot Chamonix-dalen.
Det här är motsatt sida och om möjligt ännu brantare. Inte läge för snedsteg!
Det här är motsatt sida och om möjligt ännu brantare. Inte läge för snedsteg!

Efter ca 2 h timmar till sÃ¥ uppenbarar sig den sista lilla kammen som leder upp till toppen. Det blÃ¥ste rejält och det började kännas lite kallt om kroppen, men känslan när vi gick de sista kliven upp pÃ¥ den där toppen kändes som de enklaste pÃ¥ hela resan. SÃ¥ enkelt att jag nästan blev överraskad, “va, är det här toppen?”. Det är ingen bildskön spets pÃ¥ Mont Blanc, utan den är rundare och helt snöklädd. Men vilken känsla att vända sig 360 grader och inte se annat än berg, moln och toppar som är lägre än den man själv stÃ¥r pÃ¥!

Den snötäckta toppen är ändå ganska odramatisk, det är inte vass naken bergstopp. Däremot är det ordentligt blåsigt.
Den snötäckta toppen är ändå ganska odramatisk, det är inte vass naken bergstopp. Däremot är det ordentligt blåsigt.
Undertecknad är mer än nöjd att stå på toppen!
Undertecknad är mer än nöjd att stå på toppen!

Väl uppe gjorde vi precis det man förväntar sig att man gör där, vi tog bilder. Vi pustade ut. Vi njöt. Samtidigt blåste det ordentligt och det var knappast någon sommartemperatur. Efter att vi solat oss i varandras leenden gjorde vi oss klara för att gå ner. Vi började påminna varandra att det är nu som vi ska vara minst lika alerta som på vägen upp. Vägen ner blev ganska odramatisk. Det gick lätt, jag kände mig säker på benen och ganska fräsch i både huvud ben. Det tog lite på krafterna att gå i den lösa snön som på eftermiddagen omvandlats till sorbet på sträckan från vindskyddet ner till Goûter-stationen. Men vad gör det när man har toppen i bagaget? Vi kom precis i tid till middagen. Vi hade alltså spenderat nästan 8 timmar på vårt försök, 5 timmar upp och 3 timmar ner, alltså betydligt längre, 2 timmar längre, än vad vi fått berättat för oss att det skulle ta. Men så var det också på första dagen, den etappen tog också längre tid för oss än planerat.

Jag sov i alla fall lite mer den natten, trots den obligatoriska väckningen kl. 02:00. P råkade tyvärr ut för en mild snöblindhet och led ganska ordentligt med svidande och rinnande ögon under kvällen och natten, vilket förstörde hans nattsömn. Jag hade likadana solglasögon men klarade mig, så det är nog ganska individuellt hur mycket man klarar av. Starka solglasögon (UV-klass 4) är ett måste i alla fall.

Tillbaka mot Nid d’aigle

PÃ¥ morgonen efter det lyckade toppförsöket var planen av vi skulle klättra ner till Nid d’aigle via Tete Rousse, precis samma väg som vi kom upp. Men Ps snöblindhet kvällen innan oroade och vi bestämde oss för att avvakta och bestämma planen pÃ¥ morgonen. Vi hade alltsÃ¥ bokat ytterligare en natt (tre totalt) pÃ¥ stationen sÃ¥ vi hade marginal, men vi ville gärna undvika den extra kostnaden om möjligt. Samtidigt är snöblindhet inte att leka med, det kan bli riktigt illa om man har otur. PÃ¥ morgonen kändes sig P bättre. Ögonen var lite röda, men mycket bättre än dagen innan och han sa att han klarade av klättringen nerför.

Utsikt över Chamonix-dalen från Mont Blanc.
Utsikt över Chamonix-dalen från Mont Blanc.

Det gäller att komma iväg tidigt. Anledningen är att man vill passera Grand Couloir före lunch, innan solen hinner värma upp berget och stenrasen börjar. Nerför är ocksÃ¥ en annan sak än att klättra uppför. Det är inte sÃ¥ fysiskt jobbigt, men eftersom huvudet sitter där det sitter sÃ¥ är det svÃ¥rare att se var man har fotfäste. Med tanke pÃ¥ hur exponerat det var pÃ¥ vägen upp sÃ¥ vill man inte gärna trampa fel pÃ¥ vägen ner heller. Sakta men säkert började vi, inknutna i replag, klättra ner. Det gick problemfritt första biten. DÃ¥ och dÃ¥ vände jag mig om för att titta upp mot stationen pÃ¥ berget, det är en mäktig syn. Men det blev bara korta blickar, koncentrationen lÃ¥g pÃ¥ fotfästet. När i började närma oss Grand Couloir igen hörde jag ett läskigt ljud, ljudet av sten mot sten. Jag tittade Ã¥t höger och mycket riktigt rusade en stor sten, i storleksordning fotboll, nerför rännan. Jag tänkte, nÃ¥gon borde varna dem nedanför men det är tyst. SÃ¥ jag skrek för fulla muggar. “Rooock!” Flera andra tar ton och hjälper till. Vi ser inte riktigt rännan, sÃ¥ det är svÃ¥rt att säga om nÃ¥gon var pÃ¥ väg att passera men vi försökte inte att tänka pÃ¥ det utan klättrade vidare.

Väl nere vid Grand Couloir upptäcker vi att det förändrats en hel del. Snön har krupit tillbaka och forsen i mitten är betydligt större än på vägen upp. Jag föreslår att vi ska gå tillsammans och klippa in oss i vajern eftersom flera andra före oss gjorde detsamma. Efter lite diskussion gör vi så. Vi smyger oss runt den sista klippbiten som skyddar oss mot eventuellt stenras och lyssnar noga en sista gång innan vi börjar gå i rask takt. Det känns bra, C som går först stannar upp lite vid forsen och letar fotfäste. Det är betydligt knepigare än på vägen upp, men inte svårt. Vi passerar alla utan problem forsen och traskar snabbt över till den standplats när man är skyddad från ras. En lättnadens suck kan anas, det sista svåra momentet är avklarat. Vi klipper ur oss ur vajern, drar ihop repet och klättrar ner till Tete Rousse. Där tar vi en längre paus i tron om att tåget går först flera timmar senare. Vi packar ihop grejerna, tar av oss ett lager kläder och känner solen värma. Sista vandringen ner till tåget är enkel. Tyvärr missar vi precis en avgång som vi inte trodde gick, men ärligt talat hade jag inget emot att sitta där i solen och bara suga på karamellen.

Mont Blanc, 4810 m.ö.h, check.