Ett litet IT-hem

Nu ligger fotona på Insane uppe.

Dessa publicerades i ett nummer av First Drop, medlemstidningen för European Coaster Club. Jag måste säga att jag själv är väldigt nöjd med bilderna. Det är grymt svårt att fota Insane då vagnarna aldrig snurrar likadant..

Här hittar ni bilderna.

El Toro - first drop

El Toro is furious.

Still, The Bull lets you piggyback and we thank him for that. It is another precision piece built in wood by Great Coasters International (GCI). The layout is all about turns turns turns, as we are getting used to by GCI. Starting with a right hand turn at the end of the first drop the action simply never stops. It is just like a huge, raging 1200 pound bull trying to throw you off of its back. Luckily, this one lets you sit tight for the whole ride. It does stop turning at one point, only to invite you into three consecutive bunny hops (needless to say, they all lift you from your seat, hello 0 G!), finishing up with a fourth that immediately compresses into a right hand turn. You brace yourself, waiting for impact… But it never happens, it keeps on going leaving you surprised with a hard-to-wash-off smile on your face.

The ride is kind of loud and you can feel the steel wheels hammering on the track. But only just enough to get the right feeling. Riding a raging bull is not a quiet walk in the park. The Millennium Flyer trains ensure the ride is smooth, they seem to be in perfect condition. As always, the polstered leather seats are comfortable just like your living room couch.

Once your thoughts are back on the track layout, you have another hump and a 180 degree turn still to come before you end up at the station. El Toro finally takes a deep breath, calms down and invites the next 24 bull riders into the arena. But as soon as it leaves the station, the adrenalin starts pumping and once it leaves that hill you better hold on for what you are worth.

More photos at El Toro.

Jag hade en liten foto-session

..för en hobbytidning för ett par veckor sedan där en artikel handlar om Insane. Så fort den är publicerad kommer bilderna att dyka upp här också. Det var en perfekt dag, solsken och klarblå himmel. Jag är väldigt nöjd med resultatet..håll till godo.

Insane börjar bli klar.

Det verkar som att spännband ingår när man köper en bana för 50 miljoner.

Detaljstudie av reducerbromsen

Längst upp efter kedjan

Förbi bromsen i vertikalt läge

Förbi bromsen

In i reducerbromsen

(En del bilder i webbalbumet har fått bildtexter.)

Cedar Point har ett galet koncept. Allting handlar om deras berg- och dalbanor.. Inklusive några få kiddie/junior-coasters är antalet 16-17 ungefär. Top Thrill Dragster (TTD) och Millenium Force (MF) är flaggskeppen skulle jag säga. TTD gör 0-200 på ungefär 4 sekunder! Sedan går det rakt upp, och sen lite till innan man tar sig över krönet i slow-motion och faller rakt ner med en liten roll innan det planar ut. Den är helt vrickad.. 10 000 hästkrafter skjutsar på bra. På fotona (1, 2, 3 )kan ni se dimensionerna på det hela, det är lite overkligt högt och många bromsplattor om tåget inte skulle orka över krönet (jepp, det händer).

Millenium Force är bara stor och ruskigt snabbt. Första droppet suger ner blodet i fötterna och sedan är det fart, fart, fart. Den är väldigt mjuk för att vara så snabb. En annan minnesvärd bana är Raptor, mest för att den var riktigt våldsam och ryckig på sina ställen, bland annat in på stationen. Jag brukar spänna mig ganska mycket första gången jag åker en bana så att man inte gör illa sig, ändå kände jag av nacken något efteråt. Bra? Nja..

Maverick förtjänar också ett par rader. Dels är den ny, snabb och lite elak. Dels har den också en “mid-track launch”, dvs mitt i åket bromsas man ned en aning och sedan skjuts man iväg på nytt. Därtill lutar första backen 95 grader(!) och vägen upp drivs av elektromagneter. Ingen kedja, inga drivhjul alltså. När Maverick byggdes hade man en “heart-roll” på ett ställe. Efter en liten incident med en testdock så bestämde man sig för att plocka bort den delen och det tackar vi för…

De har träbanor, en stand up-coaster, en stålbana i en trästruktur, en inverterad med mera. Komplett lista finns här.

Det finns massor att berätta om parken (lite slumpvalda minnen): en STOR parad (ni vet ekipagen som brukar förekomma i amerikanska filmer?), antalet besökare (upp mot 40 000 på lördagen), köerna (2 timmar är mer regel än undantag på de stora banorna), maten på fredagskvällen var nog bland det sämsta i matväg jag ätit, även här firas såklart Halloween stort och man har områden där det springer runt spöken och skräms, parkeringen var så stor att den skulle kunna inhysa tre Gröna Lund. Mycket åkande, men i princip inga “flatrides”. En gunga precis som Lisebergs har de, fast större såklart!

Cedar Point är kanske lite för stort för sig eget bästa, jag fick inte samma sköna känsla av stämningen där som i andra parker (t ex Europa Park, även om EP också är stort). Det är rätt tydligt vad det handlar om och man får väl acceptera att det är deras grej.

Tyvärr är det långt till Cedar Point från Sunbury, nästan 6 timmar med bil men det var det värt. Mindre roligt var det såklart att flyga hem på söndagen. Den här gången kom jag med alla flyg men jag blev visiterad två gånger och mitt bagage kontrollerades för att leta efter sprängämnen.

Som Chris uttryckte det: “They’re just thanking you for visiting the US.” Jo, ja’ tackar jag.

En helamerikansk bil (Dodge Caliber) tog oss till New York i tisdags. Jag börjar förstå varför amerikanska bilars fjädringar är svampiga här… Gatorna är så dåliga så att man knappt vill gå på dem, man stukar fötterna helt enkelt.

Vårt “hotell” var beläget hos Christian och Jodie, två arkitekter som bor i ett ganska amerikanskt hus på Staten Island. Alla har varit vansinnigt trevliga och gästvänliga och Jodie har även en talang för att laga mat! Man tar sig till Manhattan med de berömda Staten Island Ferries och på vägen passerar man Frihetsgudinnan och dessutom får man hela Manhattans skyline framför sig. Det är en imponerande syn. Dessutom ser man Brooklyn Bridge och den är också stor och häftig. Och bättre blir det på kvällen.

Allt i NYC (New York City, ganska viktigt att skilja på staden och staten för man kan hamna någon helt annan stans om man säger fel) är stort och större. Husen, bilarna och affärerna står i en helt annan klass. Vi besökte bland annat B&H Foto/Video vilket är en fotobutik i två plan. För att få ett grepp om storleken så kan jag berätta att de har 60 (!) hjälpdiskar uppradade. 40 av dessa användes när vi var där. Dessutom bär man ingenting till kassan själv, istället åker varorna på ett lååångt löpande band som är byggt precis under taket. Din vara läggs i en korg och sedan åker korgen iväg. Du checkar ut varan vid utgången efter betalning. Dessutom har de ALLT i lager. Det som visas finns i lager… Vad mer som är roligt är butiksägarna är jättereligiösa (judar) och det märks genom att man stänger för alla judiska högtider. För en affär i NYC är det ganska speciellt. (Jämför med Apple Store på 5th Avenue som har öppet dygnet runt.)

Apple Store är ungefär i samma klass som B&H, fast såklart bara med Apple-prylar. Här såg vi många som skötte sina privata grejer på de datorer och telefoner som visades. Någon mejlade, en annan kollade Facebook och en tredje ringde faktiskt ett telefonsamtal! Vi var ju bara tvungna att ringa upp samma nummer när han gick därifrån…

En imponerande stad helt klart. Man luras av storleken och tror att man kan gå från 9th till till exempel 30th gatan…men det är taxiavstånd (vilket är sk*tbilligt jämfört med hemma). En hel del är billigt, t ex mat och liknande. Klädpriser varierar stort och det beror såklart också på dollarn. I NYCs shoppingkvarter är priserna som hemma, här i Sunbury köpte jag Levi’s för 250 kr paret. Det finns mycket kul att berätta om New York. Vi besökte bland annat den svenska restaurangen Aquavit och hälsade på brorsan kompis Gustav som är kock där. Lite oväntat, men roligt!

Nu är det sovadags, imorgon siktar vi mot Six Flags Cedar Point (6 timmars bilfärd på värdelösa amerikanska vägar). Men det är det värt! Snart måste jag tyvärr hem till verkligheten med allt vad det innebär. Vill inte, vill inte.

Det ligger sisådär ett 70-tal foton uppe i mitt webbalbum så hoppa dit och kika lite om du har några minuter över.

Igår vaknade vi 06.00, väckta av Jeffs (se nedan) barn som sprang fram och tillbaka skrikandes i lägenheten. Barnuppfostran här går lite annorlunda till än hemma. Vi spenderade sen hela dagen på Knoebels, ett litet nöjesfält som inte är som andra nöjesfält här. Min första kommentar var “Old school” och det är en ganska bra beskrivning. Karuseller från 1915 (några är helt galna), en hel del marknad där allt möjligt amerikanskt tinge-tangel säljs och vansinnigt mycket rednecks. Jag misstänker att en del familjekonstellationer (släktskapen alltså) är ganska ohälsosamma. Min värd, Chris Gray, och hans kollegor Dan och Jeff är kändisar i den amerikanska berg- och dalbanevärlden och det märks eftersom helt okända människor kom fram till oss och ville fota dem (och gjorde det). Det var många ACEs här och alla har inte samtliga hästar hemma. Vi passade på att hälsa på lite annat roligt folk, bland annat Knoebels ägare, Dick Knoebel, och diverse annat branschfolk som jag inte känner till.

Galnast här var nog deras radiobilar. Bilarna vägar 250 kg och går ungefär dubbelt så fort som GLTs. I början av dagen var alla bilar hela, i slutet av dagen stod åtminstone 4 trasiga bilar på sidan. Det smäller ordentligt. Deras bästa bana, Phoenix (träbana) är riktigt bra.

Jag glömde nästan nämna att de tar Halloween rätt seriöst här. Lite väl seriöst. Det är helt galet vad folk pyntar och har sig. Till och med Phoenix var pyntad och hela banan var nersläckt och täckt i diskorök. Något för Grönans sista helg kanske?

Bilder finns i massor på datorn, måste bara hitta tid (och ett program) att skala ner dem med och lägga upp dem. Idag siktar vi mot Doorney Park och Field of Screams.

Tänk vad en sommar kan göra med en blog.

Vi drar igång med en liten reserapport, denna gång från England. Målet var från början Farnboroughs internationella flygshow, men vad är väl lite semester utan några berg- och dalbanor?

Sagt och gjort. På onsdagen pressar vi in oss i en av Ryanairs numer bekanta men fortfarande invändigt härligt Connex-målade 737:or tillsammans med 200 andra prismedvetna resenärer. En kraschlandning senare i Liverpool plockar vi ut en förvånansvärt fräsch Ford Focus med ratten på fel sida och beger oss mot Blackpool. Tre saker behöver man veta om Blackpool; det är blåsigt, det regnar och det är alltid så. Hotellet, Norbreck Castle Hotel är rätt slitet, men med ett lysande varieté-uppträdande på scen på fredagskvällen… Japp, en manlig sångare med lättklädda damer vid sidan om. Pensionärerna häpnade.

Blackpool Pleasure Beach är känt för sina många berg- och dalbanor, framförallt de lite äldre träbanorna samt Pepsi Max Big One. Efter en vansinnigt dyr spårvagnsfärd i spöregn (tro inget annat) plockar vi ut åkbanden och börjar med att köpa ett paraply. Man kan säga att parken kändes, väderbiten. Ganska ruffigt och inte helt fräscht alla gånger. Samma ord beskriver personalen och dess service ganska väl, med undantag för en äldre herre vid en hästkarusell som knappt lät oss åka. Det var roligare att prata helt enkelt vilket jag inte klandrar honom för. Att åka Pepsi Max först var Camillas önskemål och så blev det (efter hästarna ovan i och för sig). Längst bak såg bra ut, men det var det inte. Första backen är riktigt hög och brant och blev våldsam längst bak och inte alls särskilt bekväm. Vagnarna, målade i fyra-fem helt omatchade färger (därtill var banan målad i Pepsi-röd och -blå) kändes väldigt 1994 då banan byggdes. Resten av banan var lång, hyffsad snabb men ganska händelsefattig. Vi åkte även ett andra åk (det blev inte fler eftersom kön var för kort (!), ca. 20-30 min, för att köra ett till tåg) och satte oss längst fram istället. Här blev första droppet plötsligt angenämnt och ganska roligt. Det ska tilläggas att kötiden upplevdes dubbelt så lång eftersom vi delade den med några skolklasser fruktansvärt högljudda och dåligt uppfostrade barn i 12-15 års ålder.

Utöver Pepsi Max fanns även IRN-BRU som går framåt, droppar nerför och igenom en loop och sen upp igen på en motsvarande plattform på andra sidan. Sedan går den baklänges. Så enkelt men så roligt. Träbanorna med anor från 20- och 30-talet var riktigt fina. En racer kallad Grand National (1935) med två tåg bredvid varandra, samt två traditionella banor, Roller Coaster (1933) och Big Dipper (1923). Alla hade sin charm, dessutom väldigt sköna tåg.

Vad är väl en park utan lite vansinne? Den här gången stod Vilda Musen (1958) samt Steeplechase (1977) för detta. Den senare har ett enkelt koncept utfört på ett livsfarligt sätt; man rider på en stålhingst och “tävlar” mot två andra på banor intill. Med två personer på hästen, varsitt löst säkerhetsbälte med illa placerade handtag och fotstöd samt en ryckig bana är det inte svårt att räkna ut hur galet och roligt det var. Det gäller att förtrycka tankarna på vad som kan hända om man halkar av hästen.. Brutna fötter och ben är nog troligt, för att inte tala om de skador man får när man ramlar på, och sedan av spåret.

Trots detta tog nog Vilda Musen priset. En träbana byggd som ett väldigt tätt och smalt fackverk. Banan var smalare än normal axelbredd och i vagnarna sitter man två och två bakom varandra. Ett säkerhetsbälte på det och iväg bar det. Det första man ser på väg upp är “Mind your head” och innan hjärnan hinner koppla det till musklerna ser man en tvärbalk komma obehagligt nära huvudet. Väl iväg i banan går det alldeles för fort in i flera 90-graderssvängar, blåmärken var ett faktum. Om inte det räckte kom det ett vajerfäste någon decimeter på sidan om vagnen i full fart och vid en utdragen S-böj kom ytterligare en tvärbalk, den här gången i full fart och ännu närmare huvudet. Det kunde ha blivit riktigt otäckt och smärtsamt om man lutat huvudet åt fel håll. Som avslutning kom några klassiska berg och dalar där först Camilla lättade och sedan, när hon väl höll i sig, lättade nästan hela vagnen. Så mycket 1958 och i särklass mest galet och roligast i denna park.

Två lite anonyma bidrag var Space Invader 2 samt Avalanche. Den första är en inomhusbana med vagnar för tre personer bakom varandra. Förvånansvärt mjuk men kanske inte så jättespännande. Avalanche är en bobbana som tyvärr var betydligt kortade än sina syskon i andra parker. Även Infusion var lite halvanonym, konstigt nog eftersom det är parkens senaste tillskott samt den på pappret häftigaste åkturen. Inverterad och ovanför vatten gör den ett par loopar och några korkskruvar. Vid inbromsningen var jag svårt desorienterad så jag antar att den var bra! Mjuk åktur och definitivt en inte-missa-bana. Det var på håret för vår del då regnet vållade lite elproblem under början av dagen.

Även Valhalla är värd att nämna. Det är en tematiserad water-ride som först blöter ner en, sedan frystorkar den sina passagerare i ett häftigt och smällkallt vinterlandskap, innan den tinar alla med väldigt stora eldklot. Klart rolig och värd ett par dygnsura jeans.

Sammanfattat kan man säga att Blackpool Pleasure Beach utan tvekan är värd ett besök. Däremot ska man inte vänta sig vackert väder med nya, polerade attraktioner.

Återigen en bra start på dagen, på parkeringen får vi närmast majestästisk service då parkeringsvaktar stannar bilarna åt oss för att vi ska kunna korsa mellan stillastående, köande bilar. Varför inte…

Den här parken var inte riktigt lika het tyvärr. En grym bana hade de dock, Expedition GeForce (Intamin). Tråkigt nog hade de inte en extra miljon över till temasättningen, för ”expeditionstemat” bestod mest av målade oljefat samt byggnadsställningar. Personalen hade inte alla operatörer i förarhytten utan gjorde sitt bästa för att skapa köer. Ett andra tåg togs in alldeles för sent men väl inne var det guld värt eftersom kötiden var högst 10 minuter. Banan var galen, riktigt grym faktiskt och vi gjorde tio åk i den. Första droppet var över 80 grader brant och gjorde en 90 graders roll. Och tåget gjorde ett väldigt bra försök att kasta iväg utanför området. Tyvärr fanns inte mycket annat roligt i den här parken, deras Fritt Fall (exakt likadant) levererades med två tyska män och en tjej. Männen skojade friskt och var sådär härligt tyska med mustasch och allt. Hämtarna gick i turbofart och åkturen var avklarad på 30 sekunder. Ytterligare ett Vekoma-bygge från 70-talet hittade vi, vackert banangul med bruna oljefläckar. Vi åkte fyra åk, sen gick vi och plåstrade om såren. Första åken var banan oerhört långsam och bra, de följande åken ökade farten och jag ville mest kliva av.

Ett kort besök blev det, men parken hade inte mycket att erbjuda, även om Expedition GeForce klart var värd pengarna.

Uppdatering: http://pollax.se/Holiday_Park