Ett litet IT-hem

Fjärde uppdraget var nära att aldrig påbörjas eftersom vi hade problem med våra värmekameror. Några få minuter före start lyckades vi få ihop det hela och körde… Nu låg det dock tidningspapper i banan, vilket gör att hjulen slirar en aning. Dock inte mycket..

Så här ser det ut under ett uppdrag; jag sitter som operatör vänd bort från banan. Min skärm visas på en stor duk i taket för att lagmedlemmar och publik ska kunna se kartan.

http://www.flickr.com/photos/starbuck/3468303218/

Tyvärr blir det snabbt pinsamt om gränssnittet då kraschar, vilket det gjorde 4-5 gånger i rad… Fler foton finns på http://www.flickr.com/photos/starbuck/tags/rrtuppsala2009/. Det tackar vi Martin för.

För en stund sedan avslutade vi vårt andra uppdrag. Rym fick återigen förtroendet eftersom vi lyckats få igång en mikrofon på den. Vid nästan alla offer finns en högtalare som rabblar ord enligt en lista som används när man testar ljudkvalitet i telefoner. När vi hittar ett offer ska vi avgöra vilket av sex utvalda ord som repeteras tre gånger. Lyckas vi med det får vi ytterligare poäng. Ljudupptagningen är bra, men vi får med väldigt mycket miljöljud så det är halvsvårt att sålla ut ordet.

Tyvärr hittade vi inga offer i det här uppdraget, anledningen är okänd men vi tror att temperaturen var aningen för högt ställd, samt att vi hade lite oflyt, kom in i fel vinkel och fick ingen klar markering. I det fallet lägger vi till platsen på en ignorera-lista, vilket gjorde att vi inte hittade offret vid ett andra försök.

Vi siktar på att köra ytterligare ett uppdrag senare idag och då med Surt som får ultraljud implementerade i detta nu.

Karta från andra uppdraget

Igår körde vi vårt första uppdrag.

Trots att vi gått igenom regler och rutiner var det lite nerver inblandade… Uppdraget började mycket bra, uppstarten fungerade felfritt och Rym som var premiärrobot började ta sig igenom banan på vänstervarv, sett från startposition. Tyvärr missade vi ett offer som ligger väldigt lågt direkt till vänster, våra värmekameror tittar tyvärr för högt för det. Efter ytterligare några meters kartläggning, bra sådan dessutom, siktade Rym in sig på ett offer som sitter i optimal höjd för den. Låsning på offret och… *klick*. Perfekt foto rakt på offret, Hazmaten och “tumbling E-chart” (läsbarhetstest) var fullt synliga och läsbara!

Offerbild från första uppdraget, hazmat till vänster och tumbling E-chart till höger (dockan sitter tyvärr dold till höger)

Allt var frid och fröjd tills Rym bestämde sig för att sikta mot avsatsen. Vi var tvungna att gå in och bryta och återställa (tillbaka till startplatsen alltså, alla poäng nollställs). Tyvärr råkade den som lyfte upp roboten och komma åt strömbrytaren…vilket i sig genererade ett segmenteringsfel i vårt grafiska gränssnitt. Resultatet; karta med offer utmarkerat gick förlorad. Efter omstarten valde Rym en annan väg, åt höger istället, och mappade fram en riktigt bra karta. Den här gången valde Rym den andra vägen som leder till de röda området (där kan vi inte köra pga stepperfields). Av någon anledning hittade den inte dessa utan fortsatte lugnt och städat rakt ut i dem. Återställning för andra gången alltså; dock sparade vi kartan som blev väldigt bra. Sista försöket resulterade i ett nytt mycket bra foto på ett offer men när vi återställde så hände precis samma sak som i första försöket. Inte bra..

Sammanfattningsvis måste vi vara väldigt nöjda med vårt första uppdrag; två olika offer hittades och kartan blev grym, banan är utlagd som en åtta och det är inte lätt att matcha ihop kartdelarna när man cirkulerat runt en av kuberna.

Grönt är värmesökt, vitt är laserscannat, svart är väggar och gul pil är startpunkt

(Detta är originaltexten till http://www.rrtuppsala.se/2009/04/22/forsta-uppdraget-avklarat-i-hannover/ om någon undrar.)

Idag var det tänkt att tävlingarna skulle börja kl. 10.

Nu kl. 12:20 har vi fortfarande inte börjat..och det är nog bra. Det sista vi gjorde igår, lagom trötta efter 13-14 timmars arbetsdag, var att framkalla lite blixt och dunder med Rym. Vi lyckades bränna en 24V-ingång på ett kort. Det är snart ordnat, under tiden har vi koncentrerat oss på Surt som börjar bli klar. Där saknas lite kalibrering av värmekamerorna samt inkoppling av det livsviktiga ultraljudet. Banan i år har höga kanter ner till de andra delarna av banan, samt även en tunnel till en annan del där vi slår i med det höga tornet som webbkameran till Omnispegel sitter på. De andra lagen verkar vara en aning stressade, de flesta har bara en robot så det gäller att den fungerar.

Om vi får igång Rym snart kommer vi att annonsera till tävlingsledningen att vi vill köra, då sätter vi lite press på övriga lag. :)

(Bilder kommer senare, det är inte riktigt läge att börja pilla med sånt just nu…)

Väl ute i världen inser jag inte vilken verklighetsflykt resor som den till USA kan vara. Fokus ligger på att ta in alla intryck från en ny plats och acceptera en annan kultur. Hemma däremot, där inser jag det inom en dag. Mest för att det ibland finns saker hemma som väntar på att få träffa med en rak höger på näsbenet och fortsätta sparka när man ligger. Och lite så är det. Skolan kräver sitt såklart och om den inte sköts så är det jag som betalar vid ett senare tillfälle (men det var det värt i det här fallet). Hemma i verkligheten så går allt i slow-motion igen, timme för timme, och det är inte bara Halloween som har spöken och skräms.. Borta bra men hemma bäst känns verkligen inte rätt, någonting är fel.

(En del bilder i webbalbumet har fått bildtexter.)

Cedar Point har ett galet koncept. Allting handlar om deras berg- och dalbanor.. Inklusive några få kiddie/junior-coasters är antalet 16-17 ungefär. Top Thrill Dragster (TTD) och Millenium Force (MF) är flaggskeppen skulle jag säga. TTD gör 0-200 på ungefär 4 sekunder! Sedan går det rakt upp, och sen lite till innan man tar sig över krönet i slow-motion och faller rakt ner med en liten roll innan det planar ut. Den är helt vrickad.. 10 000 hästkrafter skjutsar på bra. På fotona (1, 2, 3 )kan ni se dimensionerna på det hela, det är lite overkligt högt och många bromsplattor om tåget inte skulle orka över krönet (jepp, det händer).

Millenium Force är bara stor och ruskigt snabbt. Första droppet suger ner blodet i fötterna och sedan är det fart, fart, fart. Den är väldigt mjuk för att vara så snabb. En annan minnesvärd bana är Raptor, mest för att den var riktigt våldsam och ryckig på sina ställen, bland annat in på stationen. Jag brukar spänna mig ganska mycket första gången jag åker en bana så att man inte gör illa sig, ändå kände jag av nacken något efteråt. Bra? Nja..

Maverick förtjänar också ett par rader. Dels är den ny, snabb och lite elak. Dels har den också en “mid-track launch”, dvs mitt i åket bromsas man ned en aning och sedan skjuts man iväg på nytt. Därtill lutar första backen 95 grader(!) och vägen upp drivs av elektromagneter. Ingen kedja, inga drivhjul alltså. När Maverick byggdes hade man en “heart-roll” på ett ställe. Efter en liten incident med en testdock så bestämde man sig för att plocka bort den delen och det tackar vi för…

De har träbanor, en stand up-coaster, en stålbana i en trästruktur, en inverterad med mera. Komplett lista finns här.

Det finns massor att berätta om parken (lite slumpvalda minnen): en STOR parad (ni vet ekipagen som brukar förekomma i amerikanska filmer?), antalet besökare (upp mot 40 000 på lördagen), köerna (2 timmar är mer regel än undantag på de stora banorna), maten på fredagskvällen var nog bland det sämsta i matväg jag ätit, även här firas såklart Halloween stort och man har områden där det springer runt spöken och skräms, parkeringen var så stor att den skulle kunna inhysa tre Gröna Lund. Mycket åkande, men i princip inga “flatrides”. En gunga precis som Lisebergs har de, fast större såklart!

Cedar Point är kanske lite för stort för sig eget bästa, jag fick inte samma sköna känsla av stämningen där som i andra parker (t ex Europa Park, även om EP också är stort). Det är rätt tydligt vad det handlar om och man får väl acceptera att det är deras grej.

Tyvärr är det långt till Cedar Point från Sunbury, nästan 6 timmar med bil men det var det värt. Mindre roligt var det såklart att flyga hem på söndagen. Den här gången kom jag med alla flyg men jag blev visiterad två gånger och mitt bagage kontrollerades för att leta efter sprängämnen.

Som Chris uttryckte det: “They’re just thanking you for visiting the US.” Jo, ja’ tackar jag.

En helamerikansk bil (Dodge Caliber) tog oss till New York i tisdags. Jag börjar förstå varför amerikanska bilars fjädringar är svampiga här… Gatorna är så dåliga så att man knappt vill gå på dem, man stukar fötterna helt enkelt.

Vårt “hotell” var beläget hos Christian och Jodie, två arkitekter som bor i ett ganska amerikanskt hus på Staten Island. Alla har varit vansinnigt trevliga och gästvänliga och Jodie har även en talang för att laga mat! Man tar sig till Manhattan med de berömda Staten Island Ferries och på vägen passerar man Frihetsgudinnan och dessutom får man hela Manhattans skyline framför sig. Det är en imponerande syn. Dessutom ser man Brooklyn Bridge och den är också stor och häftig. Och bättre blir det på kvällen.

Allt i NYC (New York City, ganska viktigt att skilja på staden och staten för man kan hamna någon helt annan stans om man säger fel) är stort och större. Husen, bilarna och affärerna står i en helt annan klass. Vi besökte bland annat B&H Foto/Video vilket är en fotobutik i två plan. För att få ett grepp om storleken så kan jag berätta att de har 60 (!) hjälpdiskar uppradade. 40 av dessa användes när vi var där. Dessutom bär man ingenting till kassan själv, istället åker varorna på ett lååångt löpande band som är byggt precis under taket. Din vara läggs i en korg och sedan åker korgen iväg. Du checkar ut varan vid utgången efter betalning. Dessutom har de ALLT i lager. Det som visas finns i lager… Vad mer som är roligt är butiksägarna är jättereligiösa (judar) och det märks genom att man stänger för alla judiska högtider. För en affär i NYC är det ganska speciellt. (Jämför med Apple Store på 5th Avenue som har öppet dygnet runt.)

Apple Store är ungefär i samma klass som B&H, fast såklart bara med Apple-prylar. Här såg vi många som skötte sina privata grejer på de datorer och telefoner som visades. Någon mejlade, en annan kollade Facebook och en tredje ringde faktiskt ett telefonsamtal! Vi var ju bara tvungna att ringa upp samma nummer när han gick därifrån…

En imponerande stad helt klart. Man luras av storleken och tror att man kan gå från 9th till till exempel 30th gatan…men det är taxiavstånd (vilket är sk*tbilligt jämfört med hemma). En hel del är billigt, t ex mat och liknande. Klädpriser varierar stort och det beror såklart också på dollarn. I NYCs shoppingkvarter är priserna som hemma, här i Sunbury köpte jag Levi’s för 250 kr paret. Det finns mycket kul att berätta om New York. Vi besökte bland annat den svenska restaurangen Aquavit och hälsade på brorsan kompis Gustav som är kock där. Lite oväntat, men roligt!

Nu är det sovadags, imorgon siktar vi mot Six Flags Cedar Point (6 timmars bilfärd på värdelösa amerikanska vägar). Men det är det värt! Snart måste jag tyvärr hem till verkligheten med allt vad det innebär. Vill inte, vill inte.

Det ligger sisådär ett 70-tal foton uppe i mitt webbalbum så hoppa dit och kika lite om du har några minuter över.

Dorney Park betade vi av på ungefär 2 timmar. Inte en kö så långt ögat nådde… De har 6-7 banor där snabbt räknat varav en, kanske två var bra. En av dem var en så kallad “floor-less”, fast det mest utmärkande draget är att tåget gör en roll så fort den kommer ut från stationen, innan man kommer till kedjan. I övrigt så var parken verkligen inget speciellt. Det var däremot nästa stopp..

En sak är säker, Halloween tas seriöst här borta. Trots att det är en månad bort börjar man med Halloween-grejer nu.The Field of Screams är som ett nöjesfält utan några andra attraktioner än spökhus. Tre spökhus och en “hay-ride” vilket i princip är en traktor som drar runt en hövagn som man sitter i.

Det är utan tvekan det läskigaste jag gjort i spökväg. I spökhusen kröp vi säkert 10-15 meter på vinden i ett kolsvart utrymme med många löskiga ljud runtomkring. Det var smetfullt med spöken bakom varje krök. Vi gick igenom en garderob full med kläder när man plötsligt känner hur någon smeker en runt fotanklarna.. Tre spökhus i absolut världsklass avslutades med “hay-riden”. Tillsammans med säkert 40 andra på vagnen dras man runt av traktorn genom majsfälten i mörkret och gör små stopp på vägen. På alla stopp (och även mellan dem) smyger spöken upp på sidan av vagnen och smeker en i nacken.. Dessutom gick de runt med riktiga motorsågar (utan kedja) och drog dem längs ryggen på en. De hade en enorm Tesla-coil på säkert 6-7 meter som var öronbedövande och riktigt läskig.. Helt galet! Är man i trakterna måste man uppleva det här, det är obeskrivligt helt enkelt. Fotografering var varken tillåtet eller möjligt..

Igår vaknade vi 06.00, väckta av Jeffs (se nedan) barn som sprang fram och tillbaka skrikandes i lägenheten. Barnuppfostran här går lite annorlunda till än hemma. Vi spenderade sen hela dagen på Knoebels, ett litet nöjesfält som inte är som andra nöjesfält här. Min första kommentar var “Old school” och det är en ganska bra beskrivning. Karuseller från 1915 (några är helt galna), en hel del marknad där allt möjligt amerikanskt tinge-tangel säljs och vansinnigt mycket rednecks. Jag misstänker att en del familjekonstellationer (släktskapen alltså) är ganska ohälsosamma. Min värd, Chris Gray, och hans kollegor Dan och Jeff är kändisar i den amerikanska berg- och dalbanevärlden och det märks eftersom helt okända människor kom fram till oss och ville fota dem (och gjorde det). Det var många ACEs här och alla har inte samtliga hästar hemma. Vi passade på att hälsa på lite annat roligt folk, bland annat Knoebels ägare, Dick Knoebel, och diverse annat branschfolk som jag inte känner till.

Galnast här var nog deras radiobilar. Bilarna vägar 250 kg och går ungefär dubbelt så fort som GLTs. I början av dagen var alla bilar hela, i slutet av dagen stod åtminstone 4 trasiga bilar på sidan. Det smäller ordentligt. Deras bästa bana, Phoenix (träbana) är riktigt bra.

Jag glömde nästan nämna att de tar Halloween rätt seriöst här. Lite väl seriöst. Det är helt galet vad folk pyntar och har sig. Till och med Phoenix var pyntad och hela banan var nersläckt och täckt i diskorök. Något för Grönans sista helg kanske?

Bilder finns i massor på datorn, måste bara hitta tid (och ett program) att skala ner dem med och lägga upp dem. Idag siktar vi mot Doorney Park och Field of Screams.