Ett litet IT-hem

Det ligger sisådär ett 70-tal foton uppe i mitt webbalbum så hoppa dit och kika lite om du har några minuter över.

Igår vaknade vi 06.00, väckta av Jeffs (se nedan) barn som sprang fram och tillbaka skrikandes i lägenheten. Barnuppfostran här går lite annorlunda till än hemma. Vi spenderade sen hela dagen på Knoebels, ett litet nöjesfält som inte är som andra nöjesfält här. Min första kommentar var “Old school” och det är en ganska bra beskrivning. Karuseller från 1915 (några är helt galna), en hel del marknad där allt möjligt amerikanskt tinge-tangel säljs och vansinnigt mycket rednecks. Jag misstänker att en del familjekonstellationer (släktskapen alltså) är ganska ohälsosamma. Min värd, Chris Gray, och hans kollegor Dan och Jeff är kändisar i den amerikanska berg- och dalbanevärlden och det märks eftersom helt okända människor kom fram till oss och ville fota dem (och gjorde det). Det var många ACEs här och alla har inte samtliga hästar hemma. Vi passade på att hälsa på lite annat roligt folk, bland annat Knoebels ägare, Dick Knoebel, och diverse annat branschfolk som jag inte känner till.

Galnast här var nog deras radiobilar. Bilarna vägar 250 kg och går ungefär dubbelt så fort som GLTs. I början av dagen var alla bilar hela, i slutet av dagen stod åtminstone 4 trasiga bilar på sidan. Det smäller ordentligt. Deras bästa bana, Phoenix (träbana) är riktigt bra.

Jag glömde nästan nämna att de tar Halloween rätt seriöst här. Lite väl seriöst. Det är helt galet vad folk pyntar och har sig. Till och med Phoenix var pyntad och hela banan var nersläckt och täckt i diskorök. Något för Grönans sista helg kanske?

Bilder finns i massor på datorn, måste bara hitta tid (och ett program) att skala ner dem med och lägga upp dem. Idag siktar vi mot Doorney Park och Field of Screams.

Återigen en bra start på dagen, på parkeringen får vi närmast majestästisk service då parkeringsvaktar stannar bilarna åt oss för att vi ska kunna korsa mellan stillastående, köande bilar. Varför inte…

Den här parken var inte riktigt lika het tyvärr. En grym bana hade de dock, Expedition GeForce (Intamin). Tråkigt nog hade de inte en extra miljon över till temasättningen, för ”expeditionstemat” bestod mest av målade oljefat samt byggnadsställningar. Personalen hade inte alla operatörer i förarhytten utan gjorde sitt bästa för att skapa köer. Ett andra tåg togs in alldeles för sent men väl inne var det guld värt eftersom kötiden var högst 10 minuter. Banan var galen, riktigt grym faktiskt och vi gjorde tio åk i den. Första droppet var över 80 grader brant och gjorde en 90 graders roll. Och tåget gjorde ett väldigt bra försök att kasta iväg utanför området. Tyvärr fanns inte mycket annat roligt i den här parken, deras Fritt Fall (exakt likadant) levererades med två tyska män och en tjej. Männen skojade friskt och var sådär härligt tyska med mustasch och allt. Hämtarna gick i turbofart och åkturen var avklarad på 30 sekunder. Ytterligare ett Vekoma-bygge från 70-talet hittade vi, vackert banangul med bruna oljefläckar. Vi åkte fyra åk, sen gick vi och plåstrade om såren. Första åken var banan oerhört långsam och bra, de följande åken ökade farten och jag ville mest kliva av.

Ett kort besök blev det, men parken hade inte mycket att erbjuda, även om Expedition GeForce klart var värd pengarna.

Uppdatering: http://pollax.se/Holiday_Park

Entrén satte standarden. En hall under tak med kassor och entré, stor nog att rymma Jetline och Vilda Musen. Parkeringen var också saftig, ändlösa rader med stolpar verkar vara en populär tematisering. Väl inne var det smygöppning, så vi stod och iakttog andra turister i tjugo minuter innan den taggtrådsförsedda grinden öppnades. Chris hade tipsat om Den Flygande Holländaren, parkens nya attraktion för året, så dit gick vi. Andra sprang, vi gick…mycket behärskat. Väl framme blev jag lite besviken, vi skulle ha släppt fram sisådär 400 före oss. Hade vi gjort det hade vi kunna få njuta av att stå i kö; tematiseringen var SANSLÖS. Hela köfållan (lång som en mindre motionsslinga) var omsorgsfullt inredd. Vi gick alltså igenom köfållorna (alltihopa inomhus) betydligt snabbare än vad tematiseringen var värdig. Väl framme i hamnen (påstigningen alltså), stod fyra stora båtar inne (vardera med fjorton platser) och väntade. Smidig lastning (dock med tomma platser, som vanligt) och iväg. Jag vill inte avslöja för mycket, men upplevelsen var i världsklass. En ganska kort bana, men vad gör det när man tror att man hamnat i en annan värld?

Python var ju stängd hade vi hört av damen i Service Center. Det var antagligen därför det skreks så mycket när tågen dundrade iväg. Kön var inte lång (även om tyskar, fransoser och ryssar gjorde sitt bästa för att förlänga kötiderna) och tur var väl det för banan var inte så mycket att skriva om.

Vi ägnade mycket tid åt parmiljön, den var outstanding. Inte så konstigt kanske när man ägnar många mantimmar åt att tvätta soptunnor. Det finns jobb och så finns det jobb. Parkhögtalarna var flugsvampar, sagofigurerna hade sina små stugor och allting rörde på sig. Omdömet; jag ville vara fem år gammal igen. Appropå parkmiljö, man fick leta om man ville åka berg och dalbana. Vi hittade en enorm fågel som hängde utanpå ett stort hus. Sen såg vi skylten med längdgränsen. Det var rent flyt att vi sprang på den. Deras hus som ser ut att husera en restaurang eller två innehåller istället berg- och dalbanor. Det var ett riktigt bra Vekoma-bygge visade det sig.

Under dagen hittade vi även ett utsiktstorn. Ungefär i intervaller om 3-4 minuter monterades det upp och ner. Ena minuten var det där, andra inte. Hemligheten; en motviktsarm ungefär lika lång som Fritt Fall är hög. Helt klart en intressant lösning.

En bobbana har de också. Bygeln fälls ner över benen och då är det ju bra om man har riktiga ben och inte proteser som kvinnan i rullstolen på andra sidan såg ut att ha. Personalen ”hjälpte” henne i (släppte henne från 0.5m höjd ner på stussen) och försökte fälla ner bygeln. Nehepp, ett ganska stelt ben ivägen. Med lite holländsk problemlösning satt hon 5-6 minuter senare på en annan plats med bygeln nere. Smidigt.

Sammanfattat var Efteling en höjdare med fruktansvärt bra tematiseringar.

Uppdatering: http://pollax.se/Efteling 

Precis som vi misstänkte efter vårt spionage under gårdagen så var Troy otrolig. Mats lyckades få kontakt med Chris som är en av konstruktörerna av Troy (Great Coasters International Incorporate) som i sin tur mejlade en PR-ansvarig kvinna. Ett väldigt trevligt bemötande från henne och en markering att ”så här brukar vi inte göra” (hon sa det rätt ut med andra ord) senare, släppte hon in oss i hallen. Det var tydligen inte ok av GCII att be dem släppa in oss, men vi har läst mejlet och det var väldigt försiktigt skrivet. (Inomhustivoli så när som på två banor samt en äventyrsbana. Inte något nackdel med tanke på vädret. Det var en utmaning att undvika pölarna, men sen gick jag över lösa träplatåer i en pool samtidigt som två småtjejer klev på den. Efte det gick jag rakt igenom pölarna.) PR-kvinnan, Lian Lempens, såg sin chans att få ett ”professionellt” omdöme så hon var noga med att dela ut sitt visitkort och be oss mejla alla våra synpunkter på parken. Med nöje.

Väl inne traskade vi iväg mot Troy. Ett first drop, som får en att titta ner i betongen bredvid banan och undra om det var en vänster- eller högersväng efter, skickar iväg 10 soffor på hjul mot väldigt många svängar. Flera små noll-Gs och en perfekt parabel så lång så att vi började gapskratta. Därtill en ”station fly-through” som skrämde livet ur väntande och att banan lät som en Viper. Fotot verkade vara kalibrerat efter bobbanans hastighet (se nedan) och missade fem av tio vagnar, varje gång. Personalen var riktigt snäll och lät oss sitta kvar i början av dagen då alla flydde regnet.
”Back stroke” heter deras Flum Ride. En vanlig flum ride, fast baklänges. Stocken vänder 180 gradet på två ställen. Blött och rätt tråkigt framlänges, men med ett mycket spännande moment på toppen. Precis när vi skvalpade iväg från stationen stod attraktionsförare och spelade Woody på körpanelen och dess knappar. Nästan längst upp tog det stopp. Jag blev inte förvånad. Sedan ringde de ”teamchefen” som bad oss klättra ur stocken. Givetvis tog vi chansen och spatserade runt på rullbanden och snurrskivan innan vi gick nerför trappan. Fota fick vi inte.
Parken i övrigt är väl inte så jättemycket att hurra för. Lite smågalna lekställningar för små barn med måttot “You could get killed, but you’ll die laughing”. En konstig, långsam (regnet ställde till det) eldriven bobbana där man gavs intrycket att man styrde farten själv, en såphal klätterbana 5 meter upp i luften (man var säkrad med sele, men vajrarna kunde mycket väl ha separerat en del skinn från kroppen vid ett fall). Parken är bara 6 år gammal så det mesta var nytt och fräscht. Det fanns också en Vekoma-byggd ”Booster Bike”, en launch coaster, som egentligen inte är värd att nämnas, annat än för den motorcykelställning man intog på sätena och just det faktum att den var skittråkig efter accen. En stålbana inomhus fanns där, 4-åringar tyckte det var roligt, vi tyckte mest att inomhuskonceptet var lite lustigt.

Logi på hotel Formule 1. You get what you pay for. Morgondagen är tänkt att ägnas åt Efteling, en park med lite riddartema och en berg- och dalbana där man låter en del av gästerna kliva ur på toppen, bara för att köra iväg resterande gäster utan förvarning med öppna byglar genom en looping och lite sånt. Vi frågade Service Center, jo då, den skulle gå imorgon trots förra veckans incident. När jag sa att det stod på en skylt att den var stängd ringde hon och frågade. Svaret var nej, stängd även imorgon. Bummer.

Uppdatering: http://pollax.se/Toverland 

Vår tidiga morgon blev sen. Vår trogne vän Fru Garmin tog oss till parkens oroväckande stora parkering. Eller ja, den var oroväckande stor innan vi svängde förbi den första sektionen, då blev den kollossal. Det var även kön till biljettkassorna tills vi upptäckte att halva parkeringen stod i kö till tre av ungefär tjugo kassor. Jämfört med Grönan kändes deras variant på Biljettcenter smått underdimensionerat. Å andra sidan krängde de bara entréer och kassörerna såg ut att ha sisådär 30 års erfarenhet (läs: de var inte unga…) Lite köträngning senare (nej, tyska ungdomar har inte förtur) lyckades vi dra in oss i parken.
Raka vägen mot trät, ingen idé att spara högsta åket till senare. Parkmiljön var ok men inte mer. Visserligen tematiserad med diverse olika intressanta inriktningar, men ingenting var riktigt snyggt tyvärr. Bäst i det avseendet var deras Scream, ett fritt fall-torn, ca 70 m högt. Temat var…domedagen. Skitigt, elakt och ganska roligt. Attraktionen hjälpte till med tematiseringen, golvet, taket över kön och allt annat var dränkt i oljespill. Därtill var ljudeffekterna trevliga, kanske inte den tysktalande speakerrösten, men väl det pålitliga “klonket” från tornet vid inbromsning (sen när började magnetbromsar klonka?) och alla andra tillhörande oljud som hade inspekterats med förstoringsglas på Grönan. Övriga teman innefattade egna sagofigurer, pirater på ett skepp, en överviktig kopia av Frihetsgudinnan, samt ett omfattande område med Östtyskt tema där ansenliga mängder tegel samt stål i grönt och vitt ingick. 5 (?) attraktioner samt två berg- och dalbanor hade detta “gröna” tema. Utom en gondol på en attraktion, den var tokgrön. Undra var föregående gondol tagit vägen… Ja visst ja, jag glömt temat “säkerhet”. En lekplats för små barn med en tio meter hög rutschkana som gick lodrät ner i en spiral. Som förälder i denna park krävs uppmärksamhet.
Mot trät gick vi ja, Colossos hade en och annan köfålla. Som tur var gick vi förbi ett gäng tomma. Dessa hade dock personalen lyckats fylla lite senare genom att låta 1-5 platser vara tomma i tåget varje åktur. Åkturen i sig var sanslös. 60 meter är högt och första backen enorm. Banan går långt bort och hela Gröna Lund får plats i mitten av banan (den hade en V-form). Den här banan hade täckt både parkeringen, Grönan och Beckholmen. Ett riktigt bra åk helt enkelt, mjuk och med ett fint skrapljud som på Balder.
Ett par åk i deras launch coaster Desert Race hann vi med också. Upp till 100 km/h på 2.4s kändes fint, lite kort men härligt mjuk och fartfylld. Tyvärr kom det ett par ryssar på köpet som hemsk gärna ville sätta sig i Mats ryggsäck i kön. När vi bad dem hoppa av sa han ”-Stop, stop, stop.” Obegripligt, men ok. (Ingen skillnad på dem vart man än kommer alltså.)
En riktig surprise var Schweizer Bobbahn. En helt galen idé till berg- och dalbana. Tåg med ca 5 vagnar (ledade i längsled) där man satt två och två bakom varandra dundrade ner för en bobbana utan spår, dvs tågen åkte ”fritt” i banan och bankade i kurvorna. Riktigt lång var den och helt klart en överraskning. Inte missa!
Parken stängde runt sex vilket var för tidigt. Parkeringskaoset var givetvis oundvikligt och vi genade över gräsmattor för att undvika lite av det. Dumme Schweden.

Sen var det på kvällen dags för Hamburger Dom, en riktig pärla! Helt sanslöst säkerhetstänk bland den luttrade, åldrade personalen. Pop-expressen (Dancer) på steroider (6-7 min åktur, helt manuellt och inte en sekund att hämta andan i). Personalen åkte med på plattan så länge som han klarade av att stå kvar. Vilda Musen fanns där, ranglig med en kedja som kunde suttit i min jacka. Sanslöst rolig, jättesmalt spår som gjorde att man trodde man skulle ramla av varenda sväng. Det var länge sedan jag skrattade så mycket i en bana. Ett konstig “Blå Tåg” med ett riktigt spöke som skrämde livet ur en i slutet. En Dark Ride i tre våningar som var…konstig. Kom ihåg att dessa tre våningar får plats och åker runt på ett lastbilssläp, galet! Dessutom ett Lustigt Hus som hade kunnat ha ihjäl vem som helst, när som helst. Radiobilarna var jämförelsevis som Barnradiobilar i gokart-fart, bältet skar in fint i halsen och nackskadorna var nära. Tyska ungdomar svor åt en och tittade snett där man körde på dem.
Jag har aldrig haft så roligt på ett nöjesfält som på Hamburger Dom. Helt galet och fullständigt livsfarligt.

PS. Reeperbahn är inte ett trevligt nöjeskvarter.

 Uppdatering: http://pollax.se/Heide_Park