Ett litet IT-hem

skjut inte.

Inte med en systemkamera i alla fall, och inte på publika platser i Kuwait. Lite snedtänk, lite..hårt, men man måste ge en eloge till myndigheter för att de har kommit på ett sådant “genialiskt” drag som att förbjuda fotografering med DSLR-kameror. Med andra ord, det är bara att snällt lämna den på hotellet. Eller, om du köpt ditt objektiv på Dustin, så löser Dustin gärna problemet genom att beslagta din kamera i fem månader innan du ska ut och resa, en väldigt enkel lösning måste jag säga.

Tyvärr saknar jag en motivering som jag skyller på språkbariären. Här kommer i alla fall en länk till Thinqs artikel på ämnet. Vad straffet är för att trotsa lagarna vet jag inte, men som jag läste i en kommentar: “gissar att Kuwaits fängelser inte riktigt håller Sheraton-klass.”

PS. Gäller förbudet verkligen bara D-SLR? Om man har en analog kamera då? Kom ihåg att packa ner den också!

Del 1

(Del 2)

En lång, ruffig Greyhound-buss står och tuffar på tomgång vid terminalen. Den där välbekanta doften av diesel och kvällsluft gör sig påmind.. Jag vet vad den innebär, jag är säker på att jag inte är ensam om känslan den ger. Även om jag vid det här laget är tillräckligt trött att sova stående efter en tidig avresa, en lång flygresa och dessutom en försenad buss så finns den där. Den genomsnittlige Calgary-hippien har aningen svårt att stå still, tar skydd bakom sina solglasögon och mössan lagad med silvertejp. Tråkigt nog för honom fick han inte följa med. Tyvärr såg vi inte mycket av Elk Valley på grund av mörkret, men jag fick en ny chans senare..

Låga moln i "älgdalen"

Fernie är en liten gruvstad i British Columbia, Fernie. Ca 5000 tappra invånare hankar sig fram i en inte allt för välbärgad stad. Serviceyrkena dominerar totalt, liksom de pick-ups som syns på gatorna. Mina bidrag till miljön på hemmaplan känns aningen meningslösa efter den här vistelsen. Bara lite. Average Joe kör en pick-up stor nog att ta en skoter på flaket. För de intresserade kan nämnas att även två skotrar går alldeles utmärkt på de något större modellerna och det såg jag dagligen. Men jag ska inte kasta sten i glashus, samma stora pick-ups (aningen risigare kanske) tog mig fram och tillbaka från berget i princip varje dag. Lokalbefolkningen, liksom säsongarna och till viss del helgturisterna är helt galet trevliga. Alltså nästan så att man misstänker att man blir kidnappad när man sticker ut tummen för att lifta och mindre än 5 minuter senare stannar en bil och tar med en till berget. Som taxi, fast trevligare. Och gratis. Och hemvägen fungerar precis likadant, ofta ända fram till Raging Elk Hostel, mitt hem i tre veckor.

Andra avenyn, den i Fernie alltså

Raging Elk, en bunker i trä med Kanadas sämsta spisar och långsammaste internetanslutning. Men vi var inte där för att surfa eller laga gourmet-middagar.. Nej, trots den några blygsamma framtoningen är Fernie på väg mot att bli en “ski resort”. Berget är omtalat, snön är torr och nederbörden mer än riklig med snömängder upp till och över tio meter vissa säsonger. Självklart inte just den här säsongen dock..men bergets utseende är i alla fall inte säsongsbetonat och tur är det. Åkningen sker i “bowls” som alla är åtkomliga med lift. För vår del, på grund av snöläget, fortsatte vi med stighudar vidare “outbounds”. Snöläget ja, det är praktiskt att mäta snödjupet på ett ställe där snön mer eller mindre blåser in i mätstationen.

Sagt och gjort, åkningen vi lyckades leta fram var riktigt bra och underhållande… Mer om det i del 2.

Jonas i fluff

Nu ligger fotona på Insane uppe.

Dessa publicerades i ett nummer av First Drop, medlemstidningen för European Coaster Club. Jag måste säga att jag själv är väldigt nöjd med bilderna. Det är grymt svårt att fota Insane då vagnarna aldrig snurrar likadant..

Här hittar ni bilderna.

El Toro - first drop

El Toro is furious.

Still, The Bull lets you piggyback and we thank him for that. It is another precision piece built in wood by Great Coasters International (GCI). The layout is all about turns turns turns, as we are getting used to by GCI. Starting with a right hand turn at the end of the first drop the action simply never stops. It is just like a huge, raging 1200 pound bull trying to throw you off of its back. Luckily, this one lets you sit tight for the whole ride. It does stop turning at one point, only to invite you into three consecutive bunny hops (needless to say, they all lift you from your seat, hello 0 G!), finishing up with a fourth that immediately compresses into a right hand turn. You brace yourself, waiting for impact… But it never happens, it keeps on going leaving you surprised with a hard-to-wash-off smile on your face.

The ride is kind of loud and you can feel the steel wheels hammering on the track. But only just enough to get the right feeling. Riding a raging bull is not a quiet walk in the park. The Millennium Flyer trains ensure the ride is smooth, they seem to be in perfect condition. As always, the polstered leather seats are comfortable just like your living room couch.

Once your thoughts are back on the track layout, you have another hump and a 180 degree turn still to come before you end up at the station. El Toro finally takes a deep breath, calms down and invites the next 24 bull riders into the arena. But as soon as it leaves the station, the adrenalin starts pumping and once it leaves that hill you better hold on for what you are worth.

More photos at El Toro.

Jag hade en liten foto-session

..för en hobbytidning för ett par veckor sedan där en artikel handlar om Insane. Så fort den är publicerad kommer bilderna att dyka upp här också. Det var en perfekt dag, solsken och klarblå himmel. Jag är väldigt nöjd med resultatet..håll till godo.

Det tog lite tid.

Nu ligger det iaf några foton uppe från Hannover. Här är de.

Fler foton hittar ni här (fotograf: Martin Persson). Finns säkert ännu fler någonstans på Internet. Go fetch.

Insane börjar bli klar.

Det verkar som att spännband ingår när man köper en bana för 50 miljoner.

Detaljstudie av reducerbromsen

Längst upp efter kedjan

Förbi bromsen i vertikalt läge

Förbi bromsen

In i reducerbromsen

Ibland blir man trött och ibland lite bitter…
I det här läget är jag både och.

Aningen trötta gängor

Samma trötta gängor, notera flisorna..

Tur att det hände på cykelpolo-planen (ja, lite 2-on-2 idag nere på stan) och inte före rödljuset på väg dit. Någon som vill sponsra en broms?

(En del bilder i webbalbumet har fått bildtexter.)

Cedar Point har ett galet koncept. Allting handlar om deras berg- och dalbanor.. Inklusive några få kiddie/junior-coasters är antalet 16-17 ungefär. Top Thrill Dragster (TTD) och Millenium Force (MF) är flaggskeppen skulle jag säga. TTD gör 0-200 på ungefär 4 sekunder! Sedan går det rakt upp, och sen lite till innan man tar sig över krönet i slow-motion och faller rakt ner med en liten roll innan det planar ut. Den är helt vrickad.. 10 000 hästkrafter skjutsar på bra. På fotona (1, 2, 3 )kan ni se dimensionerna på det hela, det är lite overkligt högt och många bromsplattor om tåget inte skulle orka över krönet (jepp, det händer).

Millenium Force är bara stor och ruskigt snabbt. Första droppet suger ner blodet i fötterna och sedan är det fart, fart, fart. Den är väldigt mjuk för att vara så snabb. En annan minnesvärd bana är Raptor, mest för att den var riktigt våldsam och ryckig på sina ställen, bland annat in på stationen. Jag brukar spänna mig ganska mycket första gången jag åker en bana så att man inte gör illa sig, ändå kände jag av nacken något efteråt. Bra? Nja..

Maverick förtjänar också ett par rader. Dels är den ny, snabb och lite elak. Dels har den också en “mid-track launch”, dvs mitt i åket bromsas man ned en aning och sedan skjuts man iväg på nytt. Därtill lutar första backen 95 grader(!) och vägen upp drivs av elektromagneter. Ingen kedja, inga drivhjul alltså. När Maverick byggdes hade man en “heart-roll” på ett ställe. Efter en liten incident med en testdock så bestämde man sig för att plocka bort den delen och det tackar vi för…

De har träbanor, en stand up-coaster, en stålbana i en trästruktur, en inverterad med mera. Komplett lista finns här.

Det finns massor att berätta om parken (lite slumpvalda minnen): en STOR parad (ni vet ekipagen som brukar förekomma i amerikanska filmer?), antalet besökare (upp mot 40 000 på lördagen), köerna (2 timmar är mer regel än undantag på de stora banorna), maten på fredagskvällen var nog bland det sämsta i matväg jag ätit, även här firas såklart Halloween stort och man har områden där det springer runt spöken och skräms, parkeringen var så stor att den skulle kunna inhysa tre Gröna Lund. Mycket åkande, men i princip inga “flatrides”. En gunga precis som Lisebergs har de, fast större såklart!

Cedar Point är kanske lite för stort för sig eget bästa, jag fick inte samma sköna känsla av stämningen där som i andra parker (t ex Europa Park, även om EP också är stort). Det är rätt tydligt vad det handlar om och man får väl acceptera att det är deras grej.

Tyvärr är det långt till Cedar Point från Sunbury, nästan 6 timmar med bil men det var det värt. Mindre roligt var det såklart att flyga hem på söndagen. Den här gången kom jag med alla flyg men jag blev visiterad två gånger och mitt bagage kontrollerades för att leta efter sprängämnen.

Som Chris uttryckte det: “They’re just thanking you for visiting the US.” Jo, ja’ tackar jag.

En helamerikansk bil (Dodge Caliber) tog oss till New York i tisdags. Jag börjar förstå varför amerikanska bilars fjädringar är svampiga här… Gatorna är så dåliga så att man knappt vill gå på dem, man stukar fötterna helt enkelt.

Vårt “hotell” var beläget hos Christian och Jodie, två arkitekter som bor i ett ganska amerikanskt hus på Staten Island. Alla har varit vansinnigt trevliga och gästvänliga och Jodie har även en talang för att laga mat! Man tar sig till Manhattan med de berömda Staten Island Ferries och på vägen passerar man Frihetsgudinnan och dessutom får man hela Manhattans skyline framför sig. Det är en imponerande syn. Dessutom ser man Brooklyn Bridge och den är också stor och häftig. Och bättre blir det på kvällen.

Allt i NYC (New York City, ganska viktigt att skilja på staden och staten för man kan hamna någon helt annan stans om man säger fel) är stort och större. Husen, bilarna och affärerna står i en helt annan klass. Vi besökte bland annat B&H Foto/Video vilket är en fotobutik i två plan. För att få ett grepp om storleken så kan jag berätta att de har 60 (!) hjälpdiskar uppradade. 40 av dessa användes när vi var där. Dessutom bär man ingenting till kassan själv, istället åker varorna på ett lååångt löpande band som är byggt precis under taket. Din vara läggs i en korg och sedan åker korgen iväg. Du checkar ut varan vid utgången efter betalning. Dessutom har de ALLT i lager. Det som visas finns i lager… Vad mer som är roligt är butiksägarna är jättereligiösa (judar) och det märks genom att man stänger för alla judiska högtider. För en affär i NYC är det ganska speciellt. (Jämför med Apple Store på 5th Avenue som har öppet dygnet runt.)

Apple Store är ungefär i samma klass som B&H, fast såklart bara med Apple-prylar. Här såg vi många som skötte sina privata grejer på de datorer och telefoner som visades. Någon mejlade, en annan kollade Facebook och en tredje ringde faktiskt ett telefonsamtal! Vi var ju bara tvungna att ringa upp samma nummer när han gick därifrån…

En imponerande stad helt klart. Man luras av storleken och tror att man kan gå från 9th till till exempel 30th gatan…men det är taxiavstånd (vilket är sk*tbilligt jämfört med hemma). En hel del är billigt, t ex mat och liknande. Klädpriser varierar stort och det beror såklart också på dollarn. I NYCs shoppingkvarter är priserna som hemma, här i Sunbury köpte jag Levi’s för 250 kr paret. Det finns mycket kul att berätta om New York. Vi besökte bland annat den svenska restaurangen Aquavit och hälsade på brorsan kompis Gustav som är kock där. Lite oväntat, men roligt!

Nu är det sovadags, imorgon siktar vi mot Six Flags Cedar Point (6 timmars bilfärd på värdelösa amerikanska vägar). Men det är det värt! Snart måste jag tyvärr hem till verkligheten med allt vad det innebär. Vill inte, vill inte.