Ett litet IT-hem

Stockholm är charmigt.

Det finns inte många städer som rår på Stockholm under sommaren och framförallt inte under sena kvällar och nätter. Jag tänker på taxichauffören med utländskt påbrå utanför restaurangen vid vattnet som diskuterar priset med den unge mannen i en välstruken, rosa skjorta, allt medan flickorna står i bakgrunden och bättrar på läppglansen i väntan på att bli bjudna på nästa klubbäventyr.

Jag tänker också på herren i övre medelåldern, antagligen frånskiljd med ett eller två barn som för kvällen är hos sin mor, som står med en stadigt grepp kring räcket utanför Operakällarens bakficka. Han har fullt upp med att hålla sig på benen och hålla inne med de otal öl han hunnit få i sig strax efter klockan tolv en torsdagkväll. Vakten var antagligen lika road av detta som mannen själv. “Ta ett varv.”

När innerstaden är passerad håller jag tummarna för att de två råttorna vid buskaget inte springer ut precis framför framhjulet, och att den lilla stadsmusen som satt sig mitt på cykelbanan också sitter kvar när jag passerar. Det är en klar kontrast mot Kungsholm Strand där Stockholm stad bestämt sig för att göra gatan extra ren och fin genom att dränka den i vattenmängder värdig ett monsunregn. Premiärturen på fixien skulle ju vara torr? Stänkskärmar hade varit bra att ha, istället litar jag på min vattentäta väska.

Stockholm vet hur det ska charma sina invånare. Och dess invånare gör sitt bästa för att klä staden i en gemytlig atmosfär. Framförallt under sommaren. Välkommen!

Ibland blir man trött och ibland lite bitter…
I det här läget är jag både och.

Aningen trötta gängor

Samma trötta gängor, notera flisorna..

Tur att det hände på cykelpolo-planen (ja, lite 2-on-2 idag nere på stan) och inte före rödljuset på väg dit. Någon som vill sponsra en broms?

Det ser kallare ut än det var.

Det är makalöst vad lite det krävs för att ha roligt några timmar; ett par spelare, varsin cykel och klubba samt en boll.

Bilderna finns här.

Det tog något år längre än det var tänkt, men till slut fick jag ihop en fixie. Den har många sköna mil framför sig…

Jag hade ett “scary moment” igår..

Ner mot korsningen från Gustav Adolfs Torg (vi pratar Sthlm nu) mot Kungsträdgårdsgatan som övergår i Skeppsbron. Trampar tvärs över torget, jag ser hur taxibilarna står på led framför rödljuset nere vid korsningen som närmar sig. En cyklist på racer funderade på att vika ut framför mig i höjd med övergångsstället vid operan, men ångrade sig. Hm, lite plats mellan 4 st mäktigt svarta V70 och byggets väl tilltagna betongfundament med tillhörande reflexskärmar, tänkte jag. Ja ja, bäst att bromsa lite så slipper man klippa någons sidospegel i onödan…

*skip* *skip* *tystnad*
Hm, tänker jag…tittar ner mot klingan. Efter någon halvsekunds verklighetsflykt (ja inte fan ville jag sitta på den sadeln just då) inser jag att kedjan lagt sig lite väl slappt på utsidan av klingan. Ungefär nu börjar det flimra sådana där minnesbilder från barnsben framför ögonen. (Vem har sagt att killar inte kan göra två saker samtidigt?)
*FAAAN*
Lucky me att jag planerat lite. Efter att ha slitit ner gympaskorna en aning (och lämnat en och annan svettdroppe efter mig) fick jag stopp mellan en av de 4 st V70 samt det sanslöst motbjudande betongfundament jag hade att välja på. Därefter _gick_ jag till jobbet, smått skakis.

Jag tänkte spänna kedjan något innan jag sätter mig på den igen. Lesson learned. Brorsan förklarade hur man nödbromsar en fixie, men finns det fångat på video? Vore nyttigt att se om inte annat inser jag nu.

Får man tacka någon nu? Jag är iofs inte troende, men med det flytet måste man ju tacka någon.

Mm, efter en del velande så lyckades bror min ändå övertala mig att köpa ett fixie-projekt.  Ett besök i exotiska Enskede, 15 min simultantolkande via mobiltelefon med en kvinna som inte pratade bättre svenska än sin man (som var på plats), hutlöst prutande och en del suckar senare åkte vi därifrån med en cykel (stöldgods? Näe…) som inte ens rullade. Snygga röda egentillverkade skivor i hjulen, sneda permanentbromsar och växlar jag inte ens vågade röra sitter på den handsprayade röd-silvriga skönheten. Men vad gör det, allt som var fult ska iaf bort. Nya hjul införskaffas, styret byts ut , växlarna går till skroten och vem behöver bromsar?

Ivrig i väntan på min egna snodde jag åt mig brorsans bromsfria fixie och lärde mig cykla. Jag tyckte det var roligt, min höftmuskel tyckte det var jobbigt att bromsa. Två dagar senare hade jag en 80-årings rörlighet… Det börjar lägga sig, men jag behöver nog teknikträna för att kunna cykla mer än en timme/vecka.

Bilder på min röda stålhingst (nope, ingen Ferrari tyvärr, ursprunget på ramen är…oklart) kommer när kameran parat sig med datorn.