OutputPath in a WebApi 2 project can mess with your Azure Compute Emulator

Long story short:
I had a non-default OutputPath set in my project’s properties, “\bin\Test” instead of just “\bin”. This caused all sorts of errors where the Azure emulator (which used IIS Express by the way) didn’t pick up changes in my code. I found out after deleting all bin folders AND at the same time adjust my OutputPath for the project.

This is actually the second “gotcha” of the day with the OutputPath. The other was that <PropertyGroup> in your .csproj file must be defined above any <Import> statements that are used during building. See this StackOverflow answer.

Who knew?!

Dags för toppförsök! (reseberättelse del 4 av 4)

För dig som kanske hittat hit i jakt på diverse bra information om att bestiga Mont Blanc har jag sammanfattat det här för att du ska slippa läsa hela reseberättelsen. Dessutom är den här berättelsen ganska detaljerad och lite av en spoiler om du vill uppleva det här på egen hand.

Del 1 finns här.
Del 2 finns här.
Del 3 finns här.
Det här är del 4 av reseberättelsen.

Dags för toppförsök!

Halvvägs genom frukosten kom den guide som suttit bredvid oss vid middagen kvällen innan tillbaka. Han sa lite besviket att de inte varit på toppen på grund av väldigt hårda vindar (> 25 m/s), så hårda att de höll på att blåsa hans sällskap av berget. Vi passade på att fråga lite mer och under samtalet insåg vi att det bästa tillfället att göra toppförsöket är just nu, det vill säga under dagen. Strålande sol, avtagande vind och behaglig temperatur. Samtidigt hade huvudvärken börjat lägga sig och med en Ipren bakom pannbenet så bestämde vi oss för att köra. Någon gång efter kl. 09 begav vi oss, inknutna och påpälsade, uppför mot toppen.

Utsikt ner mot Dôme du Goûter som man passerar på väg mot toppen.

Utsikt ner mot Dôme du Goûter som man passerar på väg mot toppen.

Leden mot toppen går över en glaciär. Eftersom vi inte gick på natten så var leden väl upptrampad så de 3 dm nysnö som lagt till under måndagen var inget problem. Stegjärnen gör sitt, man står säkert i snön. Trots det ska man inte glömma bort att om det ligger snö betyder det att man inte ser eventuella snöbroar över sprickor lika väl. Men, med tanke på hur många som redan gått på leden kände jag mig inte orolig och vi var ändå inknutna. Vägen upp blev dock ganska tuff, tuffare än jag trodde. Jag kände mig ganska stark och gick i täten, men det blev en hel del pauser för att P och C ville hämta andan. Ungefär halvvägs, efter ca 2,5 h kommer vi till ett vindskydd. Därefter blir leden, som hittills passerat över Dom de Goûter betydligt mer exponerad. Vid vindskyddet började jag plötsligt må riktigt illa och var inte alls i bra form. Ganska snabbt insåg P att jag inte hade ätit tillräckligt och tvingade i mig ett par energibars. Vi tog en lite längre paus innan vi gick vidare men väl på väg kände jag direkt att jag mådde bättre. Ok, en läxa lärd: även om man inte känner hunger måste man äta. Jag tog en bar och la den lättåtkomlig i fickan och tuggade på den lite då och då. Det är oväntat svårt att tugga och ens dricka vatten samtidigt som man går, eftersom man blir så anfådd på grund av höjden. Jag försökte klämma i mig det jag kunde vid varje liten paus.

Leden upp mot toppen var väl uttrampad när vi var på väg upp.

Leden upp mot toppen var väl uttrampad när vi var på väg upp.

Det gäller att äta kontinuerligt, trots att man inte är hungrig. Jag slarvade och fick känna av konsekvenserna.

Det gäller att äta kontinuerligt, trots att man inte är hungrig. Jag slarvade och fick känna av konsekvenserna.

Resterande del såg alltså betydligt mer exponerad ut. Och ja, det var den också. Efter ett mycket brant parti klättrar man i princip över en djup spricka. Den visar sig blygt som ett litet svart hål, en knapp meter på längden, men man vet att där vill man inte hamna. Efter den sprickan så går man på bergskam större delen av tiden. För den höjdrädde är det inte så trevligt, för kammarna är riktigt smala (< 1 meter) på sina ställen och det är brant och mycket långt ner på båda sidorna, antagligen ca 1000 meter innan det tar stopp (om det tar stopp). Repet kändes bra att ha där, framförallt vid de tillfällen då vi mötte sällskap och var tvungna att passera varandra. Som grädde på moset så blir man plötsligt exponerad för vinden också. Det blåste på bra, men inte så illa som under natten som tur var.

Trots en väl upptrampad led känns kammarna man går på ganska smala.

Trots en väl upptrampad led känns kammarna man går på ganska smala.

Sidorna på kammarna är branta, den här i riktning ner mot Chamonix-dalen.

Sidorna på kammarna är branta, den här i riktning ner mot Chamonix-dalen.

Det här är motsatt sida och om möjligt ännu brantare. Inte läge för snedsteg!

Det här är motsatt sida och om möjligt ännu brantare. Inte läge för snedsteg!

Efter ca 2 h timmar till så uppenbarar sig den sista lilla kammen som leder upp till toppen. Det blåste rejält och det började kännas lite kallt om kroppen, men känslan när vi gick de sista kliven upp på den där toppen kändes som de enklaste på hela resan. Så enkelt att jag nästan blev överraskad, “va, är det här toppen?”. Det är ingen bildskön spets på Mont Blanc, utan den är rundare och helt snöklädd. Men vilken känsla att vända sig 360 grader och inte se annat än berg, moln och toppar som är lägre än den man själv står på!

Den snötäckta toppen är ändå ganska odramatisk, det är inte vass naken bergstopp. Däremot är det ordentligt blåsigt.

Den snötäckta toppen är ändå ganska odramatisk, det är inte vass naken bergstopp. Däremot är det ordentligt blåsigt.

Undertecknad är mer än nöjd att stå på toppen!

Undertecknad är mer än nöjd att stå på toppen!

Väl uppe gjorde vi precis det man förväntar sig att man gör där, vi tog bilder. Vi pustade ut. Vi njöt. Samtidigt blåste det ordentligt och det var knappast någon sommartemperatur. Efter att vi solat oss i varandras leenden gjorde vi oss klara för att gå ner. Vi började påminna varandra att det är nu som vi ska vara minst lika alerta som på vägen upp. Vägen ner blev ganska odramatisk. Det gick lätt, jag kände mig säker på benen och ganska fräsch i både huvud ben. Det tog lite på krafterna att gå i den lösa snön som på eftermiddagen omvandlats till sorbet på sträckan från vindskyddet ner till Goûter-stationen. Men vad gör det när man har toppen i bagaget? Vi kom precis i tid till middagen. Vi hade alltså spenderat nästan 8 timmar på vårt försök, 5 timmar upp och 3 timmar ner, alltså betydligt längre, 2 timmar längre, än vad vi fått berättat för oss att det skulle ta. Men så var det också på första dagen, den etappen tog också längre tid för oss än planerat.

Jag sov i alla fall lite mer den natten, trots den obligatoriska väckningen kl. 02:00. P råkade tyvärr ut för en mild snöblindhet och led ganska ordentligt med svidande och rinnande ögon under kvällen och natten, vilket förstörde hans nattsömn. Jag hade likadana solglasögon men klarade mig, så det är nog ganska individuellt hur mycket man klarar av. Starka solglasögon (UV-klass 4) är ett måste i alla fall.

Tillbaka mot Nid d’aigle

På morgonen efter det lyckade toppförsöket var planen av vi skulle klättra ner till Nid d’aigle via Tete Rousse, precis samma väg som vi kom upp. Men Ps snöblindhet kvällen innan oroade och vi bestämde oss för att avvakta och bestämma planen på morgonen. Vi hade alltså bokat ytterligare en natt (tre totalt) på stationen så vi hade marginal, men vi ville gärna undvika den extra kostnaden om möjligt. Samtidigt är snöblindhet inte att leka med, det kan bli riktigt illa om man har otur. På morgonen kändes sig P bättre. Ögonen var lite röda, men mycket bättre än dagen innan och han sa att han klarade av klättringen nerför.

Utsikt över Chamonix-dalen från Mont Blanc.

Utsikt över Chamonix-dalen från Mont Blanc.

Det gäller att komma iväg tidigt. Anledningen är att man vill passera Grand Couloir före lunch, innan solen hinner värma upp berget och stenrasen börjar. Nerför är också en annan sak än att klättra uppför. Det är inte så fysiskt jobbigt, men eftersom huvudet sitter där det sitter så är det svårare att se var man har fotfäste. Med tanke på hur exponerat det var på vägen upp så vill man inte gärna trampa fel på vägen ner heller. Sakta men säkert började vi, inknutna i replag, klättra ner. Det gick problemfritt första biten. Då och då vände jag mig om för att titta upp mot stationen på berget, det är en mäktig syn. Men det blev bara korta blickar, koncentrationen låg på fotfästet. När i började närma oss Grand Couloir igen hörde jag ett läskigt ljud, ljudet av sten mot sten. Jag tittade åt höger och mycket riktigt rusade en stor sten, i storleksordning fotboll, nerför rännan. Jag tänkte, någon borde varna dem nedanför men det är tyst. Så jag skrek för fulla muggar. “Rooock!” Flera andra tar ton och hjälper till. Vi ser inte riktigt rännan, så det är svårt att säga om någon var på väg att passera men vi försökte inte att tänka på det utan klättrade vidare.

Väl nere vid Grand Couloir upptäcker vi att det förändrats en hel del. Snön har krupit tillbaka och forsen i mitten är betydligt större än på vägen upp. Jag föreslår att vi ska gå tillsammans och klippa in oss i vajern eftersom flera andra före oss gjorde detsamma. Efter lite diskussion gör vi så. Vi smyger oss runt den sista klippbiten som skyddar oss mot eventuellt stenras och lyssnar noga en sista gång innan vi börjar gå i rask takt. Det känns bra, C som går först stannar upp lite vid forsen och letar fotfäste. Det är betydligt knepigare än på vägen upp, men inte svårt. Vi passerar alla utan problem forsen och traskar snabbt över till den standplats när man är skyddad från ras. En lättnadens suck kan anas, det sista svåra momentet är avklarat. Vi klipper ur oss ur vajern, drar ihop repet och klättrar ner till Tete Rousse. Där tar vi en längre paus i tron om att tåget går först flera timmar senare. Vi packar ihop grejerna, tar av oss ett lager kläder och känner solen värma. Sista vandringen ner till tåget är enkel. Tyvärr missar vi precis en avgång som vi inte trodde gick, men ärligt talat hade jag inget emot att sitta där i solen och bara suga på karamellen.

Mont Blanc, 4810 m.ö.h, check.

Mot refuge de Goûter (reseberättelse del 3 av 4)

För dig som kanske hittat hit i jakt på diverse bra information om att bestiga Mont Blanc har jag sammanfattat det här för att du ska slippa läsa hela reseberättelsen. Dessutom är den här berättelsen ganska detaljerad och lite av en spoiler om du vill uppleva det här på egen hand.

Del 1 finns här.
Del 2 finns här.
Det här är del 3 av reseberättelsen.
Del 4 kommer snart.

Mot Refuge de Goûter

Enligt plan packade vi våra ryggsäckar och begav oss sedan på tisdag morgon kl. 06:00 till tåget (eller bussen som det visade sig vara) som tog oss till starten av Mont Blanc Tramway i La Fayet. Det är ett tåg som går hela vägen upp till Nid d’aigle (Örnnästet) på 2372 m.ö.h. Det tar ca 1 h 10 min och första tåget kl. 07:20 på morgonen inhyste enbart klättrare på väg upp till Mont Blanc. Småkyligt, ganska spänt och väldigt vackert var det på vägen upp. Att man åker så tidigt på morgonen beror på att den normala tidsplanen för ett toppförsök via Goûter-hyttan är:

  • Dag 1, upp till refuge de Goûter via refuge de Tete Rousse (utan stopp där dock).
  • Natten till Dag 2, toppförsök från Refuge de Goûter.
  • Dag 2, tillbaka ner till Nid d’aigle.

Tidsmässigt ska dag 1 ta cirka 3 timmar till Tete Rousse (vandring) plus 3 timmar till Goûter (scrambling). Dag 2 tar ca 4 timmar upp och 2 timmar tillbaka ner till Goûter, därifrån ca 2 timmar ner till Tete Rousse och ytterligare 2 timmar ner till Nid d’aigle. Det betyder att man är nere relativt tidigt, men det finns goda skäl till det…

Fantastisk utsikt över bergen från Tramway du Mont Blanc.

Fantastisk utsikt över bergen från Tramway du Mont Blanc.

Det mötande tåget på väg upp mot Nid d'aigle.

Det mötande tåget på väg upp mot Nid d’aigle.

Från Nid d’aigle vandrade vi ca 3-4 timmar upp till Tete Rousse. Det är lite brant men lätt och utsikten (om man vänder sig om) är helt makalös. Under hela resans gång blev jag gång på gång påmind om varför jag älskar berg. Det är något alldeles speciellt att se en mäktig bergskedja sträcka ut sig. Man känner sig samtidigt väldigt liten när man ser sig omkring. På vägen upp låg det mer och mer snö på leden. Väl uppe vid Tete Rousse satte vi på oss all utrustning, klättersele, hjälm och stegjärn samtidigt som vi knöt in oss i replag. Därifrån börjar snön och glaciären. Det kändes som en rätt ordentligt start och visst kändes det i benen. Då visste vi inte riktigt vad som väntade oss på nästa etapp.

På väg upp mot Tete Rousse passerade vi molnen.

På väg upp mot Tete Rousse passerade vi molnen.

Nästan direkt efter Tete Rousse kommer så den ökända Grand Couloir. Vi hade nog lite tur att det hade snöat. Grand Couloir är alltså en brant ränna som man måste korsa. Mitt i rännan går en liten fors. I början av rännan finns det lös sten, gott om det också. En dålig dag rasar det väldigt mycket sten, så mycket att det är svårt att korsa den över huvud taget. Letar man lite på Youtube hittar man det här klippet. Står du mitt i där så dör du. När vi var där såg det helt annorlunda ut. Hela rännan var snötäckt och det rasade visserligen lite sten, men bara någon enstaka. Vi tog oss över en och en, utan att säkra oss i vajern som hänger tvärs över. Det blev ganska odramatiskt trots allt.

Därefter blir det brant, riktigt brant. Det är scrambling som gäller. Där det är som mest exponerat finns det vajer uppsatt och på ett par ställen var jag väldigt tacksam för det, eftersom det inte alls kändes så lustigt. Tittade man ner undrade man om det nånsin skulle ta stopp vid ett fall. Vi var inknutna i replag hela vägen för att minimera den risken. Eftersom vi var tre tog det lite extra tid och dessutom var vi ovana vid höjden och ganska dåliga på att äta vilket gjorde att det drog ut på tiden. Men det kändes väldigt skönt när vi väl var uppe. Stegjärnen var oumbärliga eftersom leden var täckt av snö och is i princip hela vägen från Tete Rousse.

P klättrar i det lite exponerade partiet under refuge de Goûter.

P klättrar i det lite exponerade partiet under refuge de Goûter.

Väl uppe i refuge de Goûter så möts man av den gamla stationen. En bit bort är den bara ett år gamla, betydligt modernare stationen och det kändes bra att kliva in där. Väl inne blev åtminstone jag förvånad av hur välordnat allting var. Det fanns ett stort “kapprum” där man kunde ta av och på utrustning och lämna skor, stegjärn, etc. Ovanför det fanns själva matsalen (som serverar en enkel tre-rätters!) och ytterligare uppåt fanns två våningar med sovsalar. Vattensystemet fungerade inte, istället fanns det flaskvatten som på grund av helikoptertransporten dit var svindyrt men nödvändigt. Toaletterna fungerade inte heller när vi kom dit, det betydde att man fick göra bestyr utomhus. Vi spenderade i alla fall kvällen där och åt en välförtjänt middag medan vi funderade på morgondagen.

Under middagen pratade vi med en guide som beklagade sig över den nya stationen. Det mest intressanta, förutom det havererade toalettsystemet var att stationen tydligen sakta trycks ner från berget av glaciären. Därför måste de kontinuerligt hacka bort isen bakom stationen, annars kommer den till slut ramla av berget!

Solnedgången på 3800 m.ö.h. var helt magisk (och kall).

Solnedgången på 3800 m.ö.h. var helt magisk (och kall).

Som jag nämnde ovan är det normala att man på natten, kl. 02:00 går upp och äter frukost och beger sig 02:30-03:00 mot toppen. Vi gjorde inte det. Dels var vi trötta, men framförallt var vi lite höjdsjuka med diverse åkommor. Framförallt hade P huvudvärk och C magproblem. Jag kände också av huvudvärk. Här var vi innerligt glada att vi bokat mer än en natt, för annars hade vi nu haft ett tidsproblem. Det är i princip omöjligt att få en sovplats spontant på stationen under högsäsong. Och av den anledningen är de mycket petiga med att ta betalt även av personer som lägger sig i kapprummet där man egentligen inte får ligga. På natten är det -15 grader ute och tältning är förbjudet, så det finns helt enkelt inga alternativ annat än att gå ner igen om man inte har en sovplats. Vid Tete Rousse går det bra att tälta dock. Vi halvsov igenom natten, man blir väckt vare sig man vill eller inte kl. 02:00 när alla kliver upp. Istället gick vi upp kl. 07:00 och åt frukost.

Del 4 – dags för toppförsök! (kommer snart)

På plats i Chamonix (reseberättelse del 2 av 4)

För dig som kanske hittat hit i jakt på diverse bra information om att bestiga Mont Blanc har jag sammanfattat det här för att du ska slippa läsa hela reseberättelsen. Dessutom är den här berättelsen ganska detaljerad och lite av en spoiler om du vill uppleva det här på egen hand.

Del 1 finns här.
Det här är del 2 av reseberättelsen.
Del 3 finns här.
Del 4 kommer snart.

På plats i Chamonix

Resan ner, via Frankfurt till Genève och med Haute Transfer till Chamonix gick relativt smidigt och billigt. Tyvärr lyckades tyskarna slarva bort min packning. Det kostade oss en dags förberedelser medan jag väntade på ryggsäcken. Som tur var hade C och P åkt ner tidigare, även om P lyckades bli försenad först en gång och sedan en gång till på grund av ett blixtnedslag i planet. De spenderade lite tid i Chamonix och pratade med olika personer och hittade flera ställen att hyra utrustning på.

Guide-kontoret i Chamonix har väderrapporter och annan nyttig information.

Guide-kontoret i Chamonix har väderrapporter och annan nyttig information.

De hittade också ett boende på La Source via AWA Hostels som visade sig bli lite obekvämt. AWA och La Source lyckades inte alls med kommunikationen (svårt med e-post!) och vi hade helt enkelt inget rum bokat visade det sig. Som tur är lyckades föreståndaren skramla fram ett litet dubbelrum med en extra säng. Tyvärr var fönstret mot stora vägen där trafiken gick hela natten. Samtidigt var det så varmt att fönstret var tvunget att stå på glänt vilket innebar en förstörd nattsömn av diverse lastbilar, mopeder och bilar. Som grädde på moset hade vi en snål dusch (lite som att duscha med svag vattenpistol) och en toalett som man satt dikt an med knäna mot väggen på. Hur som helst, vi planerade inte att bo där så många nätter så det vara bara att göra det bästa av situationen.

C och P hade också småpratat med ett par norska killar som varit uppe på Mont Blanc samma vecka. De berättade just sådant som man inte vill höra precis innan en bestigning, nämligen att två klättrare omkommit där bara ett par dagar tidigare när de fick sten i huvudet i den ökända Grand Couloir och föll nedför berget. Med den historian färskt i minnet återupplivades plötsligt diskussionerna om en guide igen. Nu blev planen att träna en dag med en guide på glaciär.

Mont Blanc bakom moln, sett från Chamonix

Mont Blanc bakom moln, sett från Chamonix.

Ytterligare en natt med öppet fönster väntade. På morgonen skulle vi träffa guiden och ta oss upp på en glaciär. Problemet var bara att under natten drog ett intensivt åskoväder med kraftigt regn över Chamonix. Och som skidåkare vet man att det som är regn i byn… just det, det kommer som snö på höjd. På måndagsmorgonen hade vi fått väldigt lite sömn på grund av åskan som dundrade, regnet hade lättat, men molnen låg tjocka. Guiden ställde in och vi började fundera på vårt nästa drag. På tisdagen skulle vi bege oss av, men hittills hade vi inte tagit på oss vandringskängorna en enda gång ens. Nu hade det dessutom fallit ca 3 dm snö på Mont Blanc. Vi bestämde oss för att värma upp med en kortare tur runt lunch för nöjes skull. Tyvärr kom regnet igen och det blev ca 2,5 h uppför i ösregn. Allting var dygnsurt och kylan gjorde sig påmind när vi kom upp på höjd, så vi vände nedåt igen något besvikna. Kläderna fick vi torka i pannrummet på hotellet som tur var, annars hade vi packat ner blöta strumpor, handskar, byxor med mera.

Dåligt väder och väldigt låga moln i Chamonix. Utsikt från rummet.

Dåligt väder och väldigt låga moln i Chamonix. Utsikt från rummet.

Del 3 – Mot refuge de Goûter.

Bestigning av Mont Blanc (reseberättelse del 1 av 4)

För dig som kanske hittat hit i jakt på diverse bra information om att bestiga Mont Blanc har jag sammanfattat det här för att du ska slippa läsa hela reseberättelsen. Dessutom är den här berättelsen ganska detaljerad och lite av en spoiler om du vill uppleva det här på egen hand.

Det här är del 1 av reseberättelsen.
Del 2 finns här.
Del 3 finns här.
Del 4 kommer snart.

Att bestiga Mont Blanc

För ungefär ett år sedan ploppade det till medan jag skannade av min Facebook-sida. “P has invited you to the event Expedition: Mont Blanc”. P hade tidigare pratat om en bekant till honom, C, som ville ge sig på lite högre berg än Kebenekaise och Galldöpiggen som de tidigare bestigit tillsammans. Nu verkade alltså siktet vara inställt på Mont Blanc. Spännande tänkte jag, i princip helt ovetandes om vad jag gav mig in på.

Mont Blanc i bakgrunden, på väg till bussen

Mont Blanc i bakgrunden, på väg till bussen

Jag är ändå ganska äventyrlig och nyfiken. Jag gillar att prova på nya saker, men av någon anledning drar jag mig för att hitta på äventyr helt på egen hand. Jag behöver åtminstone en vapendragare, någon som kan pressa mig lite, eller i alla fall ett sällskap så att jag inte är helt utlämnad till mig själv när det är jobbigt. Nu fanns här två stycken, båda dessutom uppenbart taggade på ett lite mer avancerat äventyr än en fjällvandring i Sverige. Det var upplagt för ett äventyr helt i min smak.

Det gick ett par månader med diverse inspirerande och skrämmande filmer och reseberättelser som postades i eventet. När det till slut började dra ihop sig, i början av året, och semestern var bokad och jag hade läst på lite mer, så spikade vi planen över en Google Hangout. Mont Blanc skulle erövras i juli/augusti i år.

Förberedelser

Det fina med att inte vara ensam i ett äventyr är att arbetsbördan delas. Givetvis sammanföll planeringen med en intensiv jobbperiod. Då är det skönt att två till kan trycka på så att saker blir gjorda. I princip stod vi på noll när vi började planera. Visserligen har jag en hel del erfarenhet av berg och alpin miljö i och med mitt skidåkningsintresse, och visserligen hade både C och P (mina vapendragare) alltså bockat av ett par lägre toppar tidigare. Men Mont Blanc, med sina branta 4810 m, är något helt annat.

Jag lämna ogärna saker till slumpen. “Fate is for losers” säger vi på jobbet, och det citatet kan jag skriva under till 100 %. Läs om Amundsen och Scotts expeditioner till Nordpolen Sydpolen så förstår ni vikten av förberedelser. Med andra ord ville jag planera det hela ner i minsta detalj.

Och så började det. Vi läste om andra som gjort samma sak (vi är knappast ensamma om den här idén, ca 20 000 försöker sig på Mont Blanc varje år), vi läste om utrustning, om rutter, om väder och vind och om guidning. Just guidning diskuterades intensivt. Min ståndpunkt, till en början, var att eftersom jag hade mest erfarenhet av glaciärer (och det var egentligen inte mer än en veckas skidåkning med guide på glaciärerna i Chamonix) så propsade jag på att vi skulle anlita en guide. Jag tyckte helt enkelt inte att det var värt risken, trots att en bekant till och med gått upp ensam utan särskild glaciärutrustning (utom stegjärn). Lite dumt tyckte jag då och såhär i efterhand tycker jag inte att någon ska försöka sig på det här ensam.

Men om guidningen var vi inte överens. C ville göra det utan guide, både av egoistiska och kostnadsskäl. Efter många diskussioner, ännu lite mer research om rutterna upp på berget, ett par djupa funderingar samt ett löfte från C och P om att vi skulle träna lite replagsteknik på egen hand väl på plats, så gick jag med på att inte anlita en guide.

Fullständig utrustning för bestigningen

Fullständig utrustning för bestigningen

En annan punkt var utrustningen. Jag saknade en del prylar, och C o P saknade fler. Framförallt saknade jag vandringskängor. Om man ska gå under sommartid i svenska fjällen går det bra att knata in på Naturkompaniet eller AddNature och inhandla första bästa par som sitter skönt och håller fötterna varma. Ska man upp på 4810 m.ö.h. och gå i snö blir det kallt, riktigt kallt. Dessutom måste skorna klara av stegjärn. Efter ett besök hos Naturkompaniet inhandlades ett par Meindl som är tillräckligt styva i sulan för stegjärn. Två dagar senare tipsade en kompis mig om att skorna, som kostar nästan 3200 kr hos Naturkompaniet, säljs till vrakpris hos AddNature (ca 1900 kr). Det är 1 300 kr jag är mer än tacksam till min kompis för, dels för att prisskillnaden är enorm och dels för att skorna skulle visas sig blir sparsamt använda…

Vi bestämde oss tidigt för att hyra hjälm, isyxa, stegjärn, stavar och rep. Det blev nästan så. Väl på plats i Chamonix insåg vi att man inte hyr rep. Det borde vi ha insett. Hur som helst, €49 för ett 30 m rep (9 mm) kändes överkomligt med tanke på att jag köpte två par sockor i Merino-ull för typ €40. Klättersele, karbin och repbroms hade i alla fall jag sedan tidigare, annars kan man givetvis hyra även det. Jag kompletterade dessutom min utrustning med en extra karbin och ett par små rep för att knyta prusik-knutar; fate is for losers, jag hade inga planer på att bli hängande hjälplös i en crevasse. Och så var det det där med skorna. Att C och P behövde hyra storskor var det ingen fråga om, deras var för mjuka. Men mina, det var ett gränsfall visade det sig. De vi pratade med var oeniga. Stegjärn går bra på dem ja, men duger de för temperaturen? Jag vill inte chansa, så jag bestämde mig också för att hyra skor. Med en komplett utrustningslista kände jag mig ganska trygg ändå.

En sak till behövde vi ordna. Vi valde den vanligaste rutten, den så kallade Goûter-leden. I den ingår en övernattning i Refuge de Goûter, en alpin fjällstation. (Det går att bestiga Mont Blanc utan övernattning bevisligen, men jag rekommenderar det inte. ;)) Det knepiga är att man bokar den online via en osmidig fransk hemsida (behöver jag säga mer..?) och det gör man exakt en månad före datumen man vill bo där. Och jag menar exakt. Eftersom juli/augusti är brinnande högsäsong bokas platserna (drygt 100 st) upp på ett par minuter efter att de släpps kl. 07:00 på morgonen, rena rama Ticnet-festen alltså. Så där satt vi och hamrade sidan på tre morgnar. För att vara på säkra sidan bokade vi alltså tre nätter, vilken innebar en deposition på ca €30 per person och natt. Noterbart är att de flesta endast räknar med en natt där, men vi gjorde ett smart drag skulle det visa sig.

Refuge de Goûter eller "Goûter-stationen"

Refuge de Goûter eller “Goûter-stationen” i solnedgång

Del 2 – På plats i Chamonix

Bestigning av Mont Blanc – bra att veta

Läs hela reseberättelsen här (kommer snart).

Den här informationen kan vara till hjälp om ni planerar att bestiga Mont Blanc. Det här är sammanställt efter vår bestigning i juli/augusti 2013. Ställ eventuella frågor i kommentarsfältet så svarar jag så snabbt jag kan.

Hur mycket erfarenhet/kunskap behövs?

Jag har en vecka med guide på glaciär samt många års skidåkning i alperna bakom mig. Dessutom lite sportklättring (hall och utomhus, dock aldrig satt egna säkringar ute). Dock har jag inte vandrat något nämnbart, men är i väldigt bra fysisk form som kompensation.

Bör man ha guide?

Med min erfarenhet kände jag mig trygg utan, annars hade jag inte gjort det helt enkelt. Om ingen i sällskapet är van vid alpin miljö eller har klättrat så att man kan hantera rep ordentligt är det nog smart att ta en legitimerad guide (se nedan varför).

Hur jobbigt är det?

Det är väldigt individuellt, men det var jobbigare än jag trodde och höjden gör sitt. Räkna med i alla fall en hel dags acklimatisering (det vill säga en “härlig” dag (12 timmar) med huvudvärk). Jag är i bra fysisk form (tränar 3 ggr/vecka) och jag var trött i benen några gånger, men inte så att jag ville ge upp. Jag skulle t ex inte ta med någon som inte klarar av att springa 5 km utan problem.

Hur är vädret?

Väder och vind förändrats mycket och snabbt som vanligt i bergen. Vi hade +30 grader och sol till +15 grader och regn i Chamonix. På berget går det ännu fortare. Om du bara bokar en natt i Goûter så bör du vara medveten om risken att vädret kan grusa ett toppförsök.

Det är ett gäng minusgrader och ordentligt blåsigt på toppen på en fin (!) dag. En dålig dag är det stenhård vind och svinkallt. Tänk på att temperaturen sjunker dramatiskt på natten (-15 till -20 grader) om ni gör toppförsök på natten.

Utrustning

Om ni inte har storskor rekommenderar jag att hyra det. Inte så dyrt och jag fick inga problem med skavsår i alla fall. Dessutom vet man då att stegjärnen sitter bra. Det mesta går att hyra på plats, utom rep som man tar med själv (eller köper i Chamonix). Det är glaciär och “scrambling” och smala bergskammar så replag är ett måste för en säker bestigning tycker jag. Ja, en del går helt själva men då får ingenting gå fel och man får inte ta en snedsteg på fel ställe.

Ta med energirik mat i form av bars och liknande, anpassa det för dagstur. Ta inte för mycket vatten! Två liter räcker nog per etapp. Man kan köpa vatten på Goûter-stationen, räkna med att göra det.

Boende

Refuge de Goûter måste bokas kl. 07:00 exakt en månad före tänkt dag att sova där. Häng på låset på hemsidan! Man får inte tälta vid Goûter, det kan stå Gendarmer vid Tete Rousse och stoppa de som tänker ge sig av med tält mot Goûter. Gendarmerna kontrollerar också bergsguider och ser till att de är legitimerade (tänk på det om ni bokar guide). Man får däremot tälta vid Tete Rousse.

På mängder av sidor på nätet kan man läsa att de som jobbar på Goûter är extremt otrevliga och inte hjälpsamma. Vi upplevde inte det! Den enda gången de muttrade lite var då vi försökte fixa en bokning som strulade för oss, i övrigt var de tvärtom mycket trevliga och hjälpsamma. Räkna inte med att det finns rinnande vatten där uppe. Våtservetter är bra om man vill hålla sig fräsch. Det går att betala med kort där uppe men kontanter är givetvis en bra idé om de har problem med kortläsaren. Det finns en bra middag och en mindre bra frukost att köpa i Goûter.

Etapper

Vi tog Goûter-leden. Från Chamonix tog vi en morgonbuss till La Fayet. Därifrån tog vi Mont Blanc Tramway till Nid d’aigle som blev startpunkt.

De flesta gör det på två dagar, en dag till Goûter och sen toppförsök och ner samma dag. En del stannar vid Tete Rousse och kör sedan en väldigt lång dag till toppen och sen ner till Tete Rousse. Vi gjorde toppförsök från Goûter på dagen på grund av acklimatisering och tog en extra natt på Goûter innan vi gick ner. Vi gick rätt långsamt, det tog ungefär såhär lång tid:

  • Nid d’aigle -> Tete Rousse, ca 3-4 timmar.
  • Tete Rousse -> Goûter ca 3 timmar.
  • Goûter -> toppen, ca 5 timmar.
  • Toppen -> Goûter, ca 3 timmar
  • Goûter -> Tete Rousse, drygt 2 timmar.
  • Tete Rousse -> Nid d’aigle, drygt 2 timmar.

Lycka till!

Visual Studios built-in web server, gzip compression and caching

In case you’ve wondered,

Visual Studios built-in web server (a.k.a. Cassini) does not seem to support gzip compression of requests or cache-control options. IIS Express is your fallback (and a pretty good one too).

I spent an hour or so trying to figure out performance bottlenecks in a ASP.NET MVC 4 application using Googles DevTools. I almost immediately saw that not a single request (of about 17 required to server a page) had a Cache-Control header set. Also, none of the responses had an Encoding header set to gzip. However, I was running this locally and I smelled a rat.

But still, I thought, well here’s some low hanging fruit. But no. I forced compression in my application by setting the web.config element
<urlCompression doStaticCompression="true" />
I also added
<staticContent>
<clientCache cacheControlMode="UseMaxAge" cacheControlMaxAge="7.00:00:00" />
</staticContent>

in an attempt to enable caching, but no again. No cache-control headers were set.

These are described here for cache control and here for compression.

So, in order to rule out mistakes I reconfigured my application to use IIS Express (v 8) without changing my web.config. And guess what. Content caching was working immediately. But what about Gzip compression? Well, it turns out that the default IIS Express configuration is set to compress files with MIME-type application/x-javascript. In case you aren’t familiar with the x, that stands for experimental. See this explanation. However, all my JS files were served as application/javascript so they weren’t compressed.

To fix that as a default server setting (rather than in your web.config), you can go to the IIS installation folder cd %programfiles%\IIS Express and run the command
appcmd set config /section:httpCompression /staticTypes.[mimeType='application/javascript'].enabled:"true" /commit:apphost

Voilá, compression enabled.

Lesson learned: don’t expect things to be configured correctly by default. Also, don’t use the built-in server, use IIS Express instead. It’s gonna save you some time since it is more likely you will find odd behavior before deploying on a real IIS web server.

Du är inte ensam

Ibland läser man en blog

där någon lyckas pricka in en känsla eller ett tankesätt som man har grunnat på, men inte riktigt kunnat formulera i ord själv. Det är en känsla av lättnad när man hittar någon som lyckas formulera det på ett bra sätt.

Här kommer den: I’m a Phony, are you?

Intressant feature i OS X

Jag vet inte vad jag tycker om det här än.

Om jag försöker repetera en bokstav genom att hålla in en tanget, t ex ‘s’ så får jag istället upp en liten meny som låter mig välja mellan specialtecken kopplade till s. Till exempel ett tyskt dubbel-s.

Meny som dyker upp om man håller in s-tangenten ett ögonblick

En workaround om man inte vill ha det beteende hittade jag här: http://www.karthikk.net/2011/08/how-to-enable-key-repeat-in-mac-os-x-lion/

Kortfattat får man köra kommandot “defaults write -g ApplePressAndHoldEnabled -bool false” i Terminal.app för att få ett mer traditionellt beteende.

Sneaky!

Nosh and Chow och ett par öl

Nosh and Chow ska upplevas från toaletten.

Jag har aldrig sett en så oklanderlig toalett helt enkelt. DJ-båset stod där, handkrämen likaså. Inte en pappershandduk så lång ögat når, utan bara en fin liten engångshandduk som gav en känsla av välmående.

Runt AW-tiden var klientelet äldre, kostymprydda män som gjorde sitt bästa för att imponera på det fåtal kvinnor som kom i deras sällskap. Längre fram mot middagstid byttes de kostymprydda männen ut mot yngre, “modernt” klädda män och deras kvinnliga sällskap. High-end, de som vill känna sig inne men samtidigt tycker att de är lite äldre ändå.

Men den där toaletten kan få mig att gå tillbaka dit.